Kontroll, beskrivning

Kommentar till filmen:

Att kontrollera är viktigt för oss alla. Att göra fel, glömma, osv kan vara besvärligt, t o m farligt. Att kontrollera för mycket kan ju också vara skadligt. Tar för mycket tid, hindrar en att göra saker man vill göra, och kan vara irriterande för andra (och för en själv naturligtvis). Vad är då lagom kontroll? När är man nöjd, slutar man att kontrollera? Att känna sig säker är en intressant psykologisk mekanism. Börjar man fundera på om man faktiskt låste dörren när man gick hemifrån, är det lätt att börja tvivla. Gjorde jag verkligen det? Man har sällan någon tydlig minnesbild. Det jag minns kan också vara att jag låste förra gången jag gick ut, osv. 

Vad som visas i filmen:
Situation. Hon kontrollerar säkert i en mängd situationer, men det som illustreras här i filmen är nog några av de viktigaste – när hon skall gå hemifrån och hon är ansvarig för att ingenting farligt kan hända. Läsa läxor, skriva saker som andra skall läsa. 

Katastroftankar. Lätt att komma på många katastrofer som kan inträffa om man inte har kontrollerat tillräckligt. Att det kan bli en eldsvåda om spisen inte är avstängd. Inte så stor risk, men den är ju inte helt noll. Att gardinen skall ta eld om den ligger emot värmeelementet.

Att göra saker som kan reta upp, göra någon annan ledsen när hon skriver kanske inte låter som en stor katastrof för en utomstående, men för henne känns det som mycket obehagligt att hon kan ha gjort någon ledsen. Då har hon gjort något fel. 

Tvångsritualer - hon är mycket noga, gör ritualerna så tydliga att hon skall komma ihåg dem. Tar också hjälp av andra, säger vad hon gör så att någon annan hör t ex. Då blir hon inte vara ensam ansvarig. 

Föräldrarna kan på olika sätt hjälpa till med kontrollerna - "gå med i ritualerna" brukar man kalla det. Effekten av detta kan ju hjälpa för stunden, men det finns en risk att det gör henne mer låst. Föräldrarna inser nog det, men det är inte så lätt att avstå. De blir en del av tvångsmönstret, och som vid andra tvångshandlingar finns det för- och nackdelar. 

Som behandlare bör man inte fördöma dem som försäkrar, hjälper till. Att vara anhörig till en person med OCD innebär nästan alltid någon form av anpassning – konkret hjälp med ritualerna, hjälp med undvikande, förebyggande, osv. 

"Kännas rätt" - säker på att hon har förstått. Det är en vanlig formulering. Man håller på tills det åtminstone känns bättre. Det är en mycket svårfångad känsla, och den kan störas av att något blir fel. Något händer, någon pratar med en, man kommer på något som gör att man tappar koncentrationen.