En mammas berättelse

Vid besök hos mormor och morfar lekte han med katten och satt gärna i morfars knä och tittade på barnprogram.  En morgon var det annorlunda. När jag gick för att väcka honom tittade han inte på mig eller svarade. När vi besökte mormor och morfar satt han inte i morfars knä som han brukade och lekte inte heller med katten. I stället gick han i cirklar runt vardagsrummet. Han betedde sig som om det inte fanns några andra i rummet. Han ville inte äta utan skrek hela tiden. Nattningsproceduren den kvällen tog väldigt lång tid. Min lille son var inte längre samma glada pojke, han verkade helt förändrad. Han bankade huvudet i golvet och i väggen hade gråt- och skrikattacker som varade en timme, han pratade eller log inte längre. Han reagerade inte på sitt namn och visste inte hur han skulle leka med sina leksaker.

Jag förstod att allt inte stod rätt till och när Samuel var 15 månader gick jag till en läkare där jag radade upp flera bekymmer- egentligen många av dem som indikerar autism. Jag avfärdades med att ”han är ju bara en liten pojke, de utvecklas annorlunda än flickor.”

Jag började därför anteckna alla olika detaljer i Samuels beteende som jag tog med till 2-årskontrollen.  Jag lämnade över listan med ungefär 30 olika beteenden och hon frågade vad jag trodde det var för fel med Samuel. Jag sa att jag trodde att han höll på att bli döv med tanke på att han inte reagerade på sitt namn eller på enkla tillsägelser. Vi skulle få en hörseltest och en språk- och taltest. Vi träffade audiologen, hörseln var helt o k, det var mer en fråga om beteende. Logopeden undersökte Samuel under en timme och sedan sa hon att hon var oroad över bristen på kommunikation som Samuel uppvisade och att han hade flera tecken som tydde på autism. Jag visste inte hur jag skulle klara av att hålla tårarna tillbaka. Hon frågade mig om jag inte redan visste hur det var ställt med Samuel och jag kunde bara nicka instämmande. Jag visste ju men ville inte tro att det var så! Jag behövde bara att någon skulle tala om det för mig.

Vi fick hjälp med att börja ett intensivt träningsprogram och idag har Samuel gjort många framsteg. Det mesta av hans negativa beteenden har försvunnit. Han pratar inte mycket men vi kommunicerar via bilder. Han ger så mycket mer ögonkontakt nu och han kan förstå en del enkla tillsägelser. För några månader sedan lärde han sig att vinka!

Folk frågar ofta hur det kom sig att Samuel fick autism, som om det vore en enkel förkylning! Jag oroar mig ständigt för hans framtid. Jag undrar om han kommer att prata, om han blir accepterad av sina kompisar. Jag undrar hur det blir när han blir äldre om han kommer att bli normal och idrotta och gå ut skolan. Jag borde inte tänka så, men jag gör det. Det finns ljus i tunneln men vi måste kämpa varje dag för att få saker och ting att fungera, saker som andra tar för givet.