Lotta 10 år

I hela mitt liv innan jag visste att jag hade Asperger har jag vetat att jag var annorlunda men jag visste inte vad det var. Men jag kommer ihåg att vi gick till ett kontor och mamma frågade efter en kvinna. Efteråt började jag ställa frågor. Mamma svarade men jag förstod inte vad hon sa.

Mina föräldrar fick reda på att jag hade Asperger när jag var sex år. Nu när jag är äldre kan jag förstå vad det betyder. Det är svårt för mig att få vänner i skolan. Ibland kan jag bli lite uppvarvad och försöka extra mycket att få en vän. Det känns som de redan vet och de retar mig för det. De får mig att känna mig som en fluga som de fångar i en flaska och det känns hemskt. Ibland har jag stunder då jag önskar att jag inte hade Asperger syndrom. Men det kan aldrig ske och det är det som gör mig så upprörd.

Jag har många vänner som känner till det och jag tror att om jag skulle berätta för människor som inte känner mig så väl, då skulle de behandla mig annorlunda. Jag vill gärna berätta för de som läser det här hur jag känner för jag vet att ni skulle ni förstå.

Jag tycker det är bra att min mamma berättade för mig om att jag har Asperger syndrom för jag kom alltid hem från skolan och berättade för henne att jag känner mig annorlunda. De andra barnen i skolan är inte som jag.

Ibland frågar folk min mamma om hon skulle ha berättat om min Asperger för mig och jag säger att mamma skulle berätta, för om hon inte gjort det så är det mycket som jag inte skulle ha förstått. Jag är lycklig, bor i ett fint hus med trädgård och har två gulliga systrar och en mamma och pappa som tycker om mig.

Lotta