Stina berättar om hur det är att få diagnosen bipolär sjukdom

Vad skulle du velat haft för hjälp när du var ung, vilka tips till vården skulle du vilja ge?

Om det här som finns i det här materialet varit tillgängligt när jag var barn så hade jag fått diagnos tidigare och jag hade kunnat tillgodose mig hjälp och kunnat få de här förutsättningarna. Det handlar ju inte om att man ska få något bättre utan att man ska få samma förutsättningar som alla andra. Det skulle ha underlättat oerhört mycket, ingen tvekan om saken. Det som är lite krångligt för mig är att jag fick ganska mycket frihet i skolan, jag fick röra mig ganska fritt i skolan , jag fick komma och gå lite som jag ville. Jag var ofta i skolan, det var ju inte så att jag inte var där, utan jag fick vara rörlig, om säger så. Och det tror jag inte att det är många som får, framför allt inte om man inte kan hålla betygen. Jag tror också att mycket av det har att göra med att jag upplevde att från och med att man gick i grundskola framför allt upp till sexan så hade föräldrarna en så mycket bättre kontakt med lärarna än senare. Det var ju när den kontakten upphörde som man kände att mamma och pappa inte hade någon aning. De fick bara min bild av det hela.

I ditt fall var det ju lyckat då, men i mångas fall är det ju en katastrof.  Att komma hem med bara IG och skolk hela terminen, då rasar ju det hela.

Ja och samtidigt handlar det ju att vara lite uppmärksam, jag ljög ju att jag inte hade  läxor. Jag började med att jag har inga läxor idag men jag fortsatte att ljuga. Jag hade aldrig några läxor. Det säger sig ju självt då för en förälder att nej, det är något som inte stämmer. För det är ju ganska uppenbart, eller hur?

Men jag tänker liksom en diagnos tidigare, det är väl tanken på mer förståelse och medicinering. Du verkar ju inte ha behövt någon medicinering i tonåren? Du hade velat ha det. Vad hade du vunnit på det tror du?

Det som jag kände när jag började medicinera med Metamina, Ritalina, Conserta det var att jag kunde sitta stilla och lugnt utan att jag började känna att jag måste gå ut från klassrummet. Mycket av tvångstankarna handlade om att jag måste gå ut. Kunde inte sitta kvar eftersom jag kände mig intryckt och inklämd och måste utrymma lokalen. Som att sitta på bio och helt plötsligt märker man att jag kan inte gå härifrån jag sitter ju i mitten. Den här inlåsta känslan. Det underlättade otroligt mycket när jag kände att jag kunde sitta koncentrerad på ett helt annat sätt, lyssna uppmärksamt, ett lugn på ett helt annat sätt. Det var i kombination med Citalopram som är ett milt ångestdämpande och tvångstankedämpande och det blev ju som en helt annan skolsituation för mig. 

Du kom ju inte till din rätt i högstadiet, även om du klarade dig igenom det .

Nej, precis. Och framför allt skulle problematiken underlättas inte bara med medicin, utan om man fått veta vad som pågår i ens tankar och känslor. Jag trodde ju, liksom säkert alla andra gör, att om jag tänker så här borde ju alla andra också göra det. Då man ser att det är någonting med ens egen världsbild som inte stämmer överens med de andras. Det här smärtsamma att förstå att jag inte är jordens och världens centrum, allt kretsar inte runt mig. Alltså att förstå att det kanske t o m inte är min världsbild som är den mest vanliga. Att jag nu också börjar ta steget att tolka andra för att komma in i deras verklighet och inte bara de som ska komma in i min.

Var det med hjälp av medicineringen?

Nej, det fick jag hjälp med sakta men säkert. Först började både jag och mamma förstå att det var något som inte stämde och det började kanske så smått i sexan. Jag var ett konstigt, lite flummigt barn ända upp dit men många såg det som ett charmigt personlighetsdrag, det var inga problem. Men sen började jag själv må dåligt när jag kom upp i sexan och senare i högstadiet. Det var då det började bli dags att söka hjälp någonstans och kolla upp vad det var. För det funkade inte och det hade ju sparat mycket tid om jag t ex direkt hade kommit till en psykiater  som hade sett att det här ett problem. Jag gick på kognitiv beteendeterapi och till psykologer som inte hade kunskapen om att det är just det här det handlar om . Jag kom till fel personer.

Du hade kontakt med vården under högstadiet?

Jag fick gå i kognitiv beteendeterapi för sa att jag inte kunde sova och en del andra konstiga grejer. Men det var alltså ingen som lyckades se att jag hade ADHD eller bipolär.

Precis, man tittade bara på själva problemet.

Men som sagt, jag tror att de flesta psykologer skulle säkert ana och se men det är bara det att jag lyckades inte hamnade hos dem som gjorde det.

Jag tror att det är många som skulle ha missat det.  Det är det vi ska förändra nu!

Det hade kunnat innebära att jag tidigare kunnat förstå mig själv om jag hade fått veta att så här funkar jag, det är det här som gör att det inte funkar för mig. Även om det funkar för andra. För att försöka komma på det själv utan att ha någon kunskap det är bara smärtsamt och jobbigt och man förstår inte var felet ligger. Det är för svårt att ta när man går i högstadiet. Kunskap om det i lägre åldrar, både för individen ifråga och alla runtomkring, vad mycket problem som skulle undvikas! Det skulle vara ovärderligt.
Man blir ju på ett sätt irriterad när man går tillbaka och tänker vad gjorde jag för val, man ser ju att jag på så många plan var ett solklart exempel. Ingen tvekan om det, det är som att läsa en manual, liksom.  Det är verkligen solklart ,vad var det folk inte såg? Men det är ju kunskap som det handlar om.

Nu har ju du lärt dig jättemycket själv och kollat, men vad  skulle du vilja ha om du var tonåring? Hur skulle det se ut för att du ska kunna ta det till dig? Är det samma saker som du läst nu, tror du?

Ja, men det beror också mycket på vad man har för inställning.  Jag kan tänka att många tycker det är väldigt svårt att man har något fel i hjärnan att det på något sätt är väldigt sådär, obehagligt .Då är man psykiskt störd eller  har någon psykisk sjukdom, det låter så tabubelagt. Och det har jag aldrig haft hemifrån. Mormor och de flesta av mammas syskon har jobbat inom mentalvården, de har sån insikt i det här så det är inget konstigt för dom. Det är suveränt att ha det stödet. Någon gång har jag väl blivit rädd och undrat: vad är det här? Det är nåt som är fel, säger läkarna, men jag vet inte om jag är schizofren eller om jag har lite ADHD. Vissa läkare jag pratat med började spåna om saker, man blev ju liksom rädd, att vad sjutton är det? Man saknar ju själv kunskaperna och det här handlar om mig. Men jag tror jag hade kunnat ta till mig ganska bra ändå och förstå om någon förklarar. Jag har inte haft svårt när jag fått det uppspaltat i olika punkter. Det här är mina förutsättningar  och det här ska jag jobba utifrån. Jag tror att det underlättar. Jag tror det är svårare alla gånger att faktiskt inte veta. Det kan vara svårt att få en diagnos, det kan vara irriterande att känna varför jag ska få de här förutsättningarna ,om andra har det gratis. Men jag väljer det hellre en diagnos än att gå och känna att det är någonting som är fel och skevt. För det är påfrestande. Sen kan jag inte säga hur jag hade reagerat när jag gick 6:an, 7:an och 8:an om jag fått diagnos. Om jag tyckt det varit jobbigt eller svårt, om jag accepterat, man är ju mindre mogen. Det vet ju inte jag ,men jag tror i alla fall det skulle vara rätt.

Vi tror ju det också, att vi måste hitta former för det här. Att man måste skaffa sig mer material som förklarar. Att vi blir bättre på det. Vi har ju själva varit rädda för de här diagnoserna inom vården. Det är ett problem som vi har att sätta diagnoser och problemet är att det ofta inte heller går att sätta diagnoser  tidigt. 
Vad krävs det när du blir nere och tappar självförtroendet plötsligt? All förståelse som behövs då och i andra lägen när du far iväg.

Ja problematiken för föräldrar handlar just om hur ska man förstå. För när  humöret är på topp, allt funkar, jag mår skitbra, jag går min väg. Slår jag på radion då spelar de musiken för mig, liksom.  Allt bara funkar, det finns inga problem och då kommer mamma in och säger,” nej, det här inte bra, det här är sjukligt ditt beteende och nu ska vi på något sätt lugna ner dig.” För det har varit konflikter med just det, att mamma ska försöka få mig att förstå att när jag mår bra, då ska jag gå till läkaren och börja medicinera bort det här för att det inte ska spinna vidare. Det måste man jobba med jättemycket och det är något som jag absolut inte har lärt mig. Jag försöker, men man vill ju alltid pressa lite på det här, den är ju en så behaglig känsla att ha att göra med. Men samtidigt ska ju förstånd och känsla hänga ihop. Man vill inte riktigt ta det steget när man mår bra, man vill egentligen bra gärna slå bort det när mamma säger : ”Men Stina nu, nu måste du gå och kolla upp. ”

Det blir ju att lita mer på en annan än sig själv och det är komplicerat.

Jag kan också tänka att ju yngre man är så blir det den som kommer och säger till, den som blir den elaka personen som vill att man inte ska må bra, på något sätt. Det är jättesvårt för det är inget som jag lärt mig hantera. Det likadant varje gång.

Det där med sömnen, sover du mindre då? Accepterar du sömnmedicinen, för det kan man ju jobba med.

Ja, under perioder när jag är uppe, ja oja. Det är svårt att lyckas med sömnmediciner. Jag har tagit den i 5-6 år och det kan jag säga att när tempot är för högt, spelar det ingen roll om jag tar sömnmedicin. Samtidigt märker man själv att det går i perioder, det kan gå några månader och jag sover kanske sju timmar per natt sen kommer helt plötsligt några veckor när jag sover knappt en timme per natt. Jag lyckades vara uppe några dygn utan att sova något och som jag förstått är det ganska skadligt för hjärnan. Det var riktigt panikframkallande att veta att det inte går att sova. Det är det vidrigaste man vet att bara ligga där, att det spelar liksom ingen roll vad jag gör. Jag har jättetydliga minnen från det, det var efter flodvågskatastrofen och jag kommer ihåg att jag sov ingenting och satt och tittade på TV och allt var som ett ljusblått sken, alla de här dagarna när jag inte sov. Mycket märklig känsla och jag förstår att det inte är bra.

Nej, för då kan man börja bli riktigt psykotisk alltså, tappa bort hela verklighetsförankringen.

Nej, man känner det, att man nuddar inte riktigt jorden, man går som på moln liksom. Inte för att det är en positiv känsla . Där har läkaren varit jättebra för så fort mamma har ringt och sagt och nu sover inte ungen.  Ja , ibland är jag inte så vuxen, ibland är jag mammas lilla barn. Så här i efterhand har jag full förståelse för det men just då kan man väl vara lite  kritisk. Läkaren kan ringa på helger och kolla och skriva ut medicin och så. Du måste sova, sova, sova. Och det är det viktiga att få mig att sova . Och just det har han varit väldigt nitisk på. Det är bra att det inte bara är mamma som försöker utan de har även med läkaren, en back-up i ryggen som ringer och säger att  nu testar du det och det här. Och det är ju svårt för jag fick de här riktigt starka sömntabletterna som jag bara fick använda högst en vecka och det var direkt skadligt om man inte sov på dem, men jag sov inte på dem. Eller jag somnade kanske in , kanske någon timme, vaknade och hade jättekonstiga upplevelser. Men jag kände att jag var i en blandning mellan dröm och något annat, jag sov inte utan var vaken. Jag var som en liten puppa i en massa grenar och känslan var så behaglig och bekväm och varje gång jag vaknade med den så var den skön. Men jag upplevde även obehagliga saker som att sängen delade sig och jag ramlade igenom.  Men inte ens de här starka medicinerna kan hjälpa. Sen efter några dagar var det som om kroppen själv började bli utmattade så den kunde börja svara på sömnmedicinen. Men det tog ett par dagar.

Är det när det gått för långt det här? Du måste veta tecknen, så det inte går så här långt, för att slippa den här upplevelsen?

Precis, det är det som jag jobbar mycket på att börjar det dra iväg då måste jag försöka vara insiktsfull och ansvarig och ta mig till läkaren och säga att nu börjar det. Jag vill verkligen inte göra det då men det har väl också lite med ansvarstänkande att göra, att försöka bryta.

Hur blir det med aptiten i den där lägena, påverkas den mycket?

Ja, jag är extremt dålig på att äta, jag är en som lätt skulle bara äta något pulver så jag fick i mig allt jag behöver. Då kunde jag byta ut all mat, jag tycker det är jättetråkigt. Det blir ju inte bättre när man äter mediciner som förstör aptiten. Det har ju gjort att ibland påverkas ju vikten så man går upp och ner lite och det är ju inte heller det bästa .Men jag har hyfsad koll på det ändå, för jag brukar se till att få i mig något. Jag ser ju på olika hemsidor och sånt att man alltid  påminner om att äta ordentligt mat , tänka på Omega- 3 .Jag tycker det är skittråkigt. Jag vill inte ens ta till mig det.  Däremot har jag ju märkt att när man äter bra, fibrer, Omega- 3 och blandad kost då mår jag bättre. Så jag vet det men det är så jobbigt, men det är också ett ansvar.

Mamma lägger in mat i frysen. Jag äter lite grand ibland när jag orkar. Ibland måste jag kanske koka ris eller så, då känns det jobbigt. Jag ringer minst tre gånger i månaden till  mamma och frågar hur länge potatisen ska koka, jag kan aldrig lära mig det där.
I perioder så har jag varit duktig, jag gick upp väldigt mycket i vikt under en period när jag gick i gymnasiet och jag mådde väldigt dåligt. Jag har aldrig varit utseendefixerad eller sånt men om jag låter det gå längre så vet jag inte var det stannar. Så jag började på Viktväktarna och körde det till punkt och pricka. Började träna och allt sånt och lyckades väl gå ner i alla fall 10-15 kg och då gick jag ner för mycket. Så de portade mig på Viktväktarna.  Jag har aldrig mått så fysiskt bra som jag gjorde under den perioden för jag åt mer än vad jag någonsin gjort. Jag åt rätt, rörde på mig och då fick jag verkligen en aha-upplevelse, kosten har betydelse! Det kan jag vara duktig på att fullfölja ibland men är det för tråkigt så lägger jag ner det. Men just det kan vara bra att man verkligen har med de här kostgrejerna för att den medvetenheten är väldigt viktig. Man är piggare, mår bättre och orkar mer. Framför allt med medicinen är det säkert bättre att man äter bättre.  
Innan jag fick min diagnos , så ser jag att mamma gjort vissa saker  rätt, som säkert har hjälpt mig trots att hon inte visste om diagnosen. Framför allt sociala berättelser, att lära sig förstå omgivningen. Mamma har aldrig haft regler utan anledning, vi har aldrig haft regler. Aldrig något straff med utegångsförbud etc. Man har inte trott på straff. Utan gör man fel så får man ta konsekvensen i alla fall .Jag tror att just de här sociala berättelserna och diskussionerna runt omkring  hjälpt mig att förstå hur andra fungerar. Vad jag kan göra och hur de upplever mig.  Jag har ju alltid varit ganska dominant men ändå varit hyfsat ödmjuk ändå. När man gjort något dumt  har man fått förståelse, utan anklagelser. Man får diskutera. Det kan säkert vara svårt för många att förklara utan att skuldbelägga, men mamma har alltid lyckats.  Hon har förklarat att gör man en sån sak måste man be om ursäkt. Det har varit betydelsefullt för mig att jag fått en insikt och givit mig en annan trygghet i vissa sociala situationer, att jag förstår att människor fungerar på annat sätt. Så här kan jag se att hon gjort rätt trots att hon inte vetat. Det finns ju vissa saker som trots att man inte hade en diagnos ändå fungerade .

Det här med beröm att man ska försöka belöna hela tiden, det vet jag har varit jätteirriterande många gånger när jag var liten. Så fort jag fått beröm för saker som andra inte fått beröm för så har det varit kränkande eller jobbigt.

Ett beröm markerar ett övertag från den som säger det. Den sätter normen för vad som är rätt eller fel.

Jag tror alla ungar oavsett man har ADHD eller inte , skulle reagera om man t ex för en gångs skull planerat att städa. Och så kommer föräldrarna in och säger att nu får du ta och städa! Då gör man det inte och det gäller nog det flesta ungar. Men det kan definitivt vara mer jobbigt för en person som är bipolär, då är det inte bara jobbiga mamma som säger det där utan då blir det helt krasch i huvudet.

Det är så lätt att gå ut till skolpersonal, beröm så mycket som möjligt! Det är ju sättet man berömmer på som räknas.

Man måste vara måttfull och känna av. Man behöver inte applådera vad som helst och applådera rätt beteende och inte såna saker så man känner sig som att ;” men vad har du för uppfattning, vad trodde du att jag skulle göra, vad hade du för förväntningar egentligen?”

Samtidigt har du säkert fått beröm många gånger för saker du gjort bra och där du känt dig stolt själv och att det har förstärkts.

Ja ,då är framför allt något som jag gjort bra i jämförelse med andra och inte så att det här skulle ingen annan få beröm för. Då skulle jag tyckt att det var jättejobbigt. Men om jag verkligen har gjort något bra och jag har fått uppmuntran ,då känns det bra. Jag blir lite rädd när jag läser det här råden till lärare som kanske tar fasta på att berömma lite för mycket då kan det uppfattas som överdrift.  Jag tror inte det är farligt att sätta för höga krav, för då blir man ju nästan beroende av att ta hjälp. Om man gjort något bra i skolan och får både positiv och negativ respons då är det o k. Om man bara fått reda på vad som är fel då ser ju inte jag att det finns något bra, jag ser ju inte att det som inte är kommenterat kanske var bra. Jag har knappt kunnat ta kritik, det har varit jättejobbigt. Men att få både och det är uppmuntrande. Man ser att läraren inte tycker allt är bra för att jag gör någonting överhuvudtaget utan det här gör du jättebra men det här behöver du göra något annat av. En sån positiv uppmuntran känns aldrig nertryckande på något sätt. Jag tror det kan skapa väldigt dåligt självförtroende om man överdriver.

Jag tror att det är ganska stor skillnad mellan barn och ungdom.. Barn kan behöva det enkla, en klapp på axel och så. Om man har mycket ADHD och det blir en massa strul hela tiden då blir ju nästan en hel dag full med kritik.. Blir man tonåring börjar man  jämföra med andra, även som tidig tonåring.

Det är då man ska börja bli lite mer måttlig. Att man blir bedömd lite hur som helst när man är väldigt ung ,barn, absolut, då känner man ju inte efter på det sättet. Det är ju när man börjar få lite referensramar som man börjar ta sånt där negativt.

Det här är viktigt att ta upp. När min dotter inte hade varit på flera skolavslutningarså gick hon en gång. Då säger läraren: vad roligt att du är här ! Man vill ju inte märkas som tonåring. Men läraren ville väl uppmuntra henne lite. 

I en sån situation skulle jag inte reagera. Jag har alltid varit så att har jag väl fått uppmärksamhet, oavsett vad det beror på så har jag alltid lyckats ta tillfället i akt. 
Jag kommer ihåg en gång vi hade en kurs ”hantverk och konst” på högstadiet och det var väldigt fritt man satt och sydde eller liknande och man fick ju prata. Läraren gick runt och hjälpte alla, och det var inte en sån situation som man måste sitta och lyssna. Jag hade suttit tyst och hon kom till vårt bord och då säger hon:”men Stina är du här? Ja, jag har varit här hela tiden! ”Då måste jag gå och fylla i för jag skrev inte i för jag trodde inte du var här, du var så tyst!” Då fick man frånvaro om man inte gjorde liv och rörelse av sig! Det finns många såna situationer när man snor uppmärksamheten, inte för att retas .

Är det inte lite ett sätt att pigga upp sig lite, jag tänker på ADHD:n, genom att ta utrymme mot att bara sitta och lyssna, ,man blir lite sömnig av det. Det är roligare, man vill få igång systemet.  

Ja, precis för man har ju många gånger varit den motorn som fått igång diskussioner, när man haft lektioner och man börjar diskutera för man tycker det är så tråkigt. Man börjar räcka upp handen och säga emot allt och det är ju bara för att man ska stå ut med att sitta där. 
 
Det vet jag inte om det har med ADHD att göra ,jag har själv ägnat större delen av min skolgång åt det! Ja , jag menar att det måste vara kopplat till kemin att man mår lite bättre. 

Många gånger kan man göra det för att retas, andra gånger gör man det för att man verkligen försöker stå ut med situationen.

Men såna där tråkiga saker, om du har flippat ur fullständigt ibland och blivit fullständigt rasande, vad gör man då som förälder?

Där gjorde mamma helt fel, kan jag säga. Är det något som mamma inte har gillat så är det om man är dramatisk och spektakulär, så att säga. Jag är inte överdriven så, men har jag blivit arg så har jag blivit arg. Det brukar börja med att jag bryter sönder pennor, speciellt såna med lite motstånd i. För jag märkte att mamma har blivit jättearg när jag hade sönder och kastade saker och försökte få ut det. Jag märkte att jag blev nästan ännu argare på mammas respons, att jag inte fick göra det där och började därför ta ut det på helt andra sätt. Jag började ha det inom mig. Jag satt och spände mig för att få bort det, jag kanaliserade det på så sätt. Jag måste få ut det och just i skolan där jag förstörde saker ,blev väldigt utåtagerande och alltid hördes. Jag fick ut någonting av det. Man blandar ju ofta ilskan och irritationen och försöker få bort den rent fysiskt. Det är det som mamma aldrig riktigt har förstått. Jag provade på thaiboxning och tyvärr kunde jag inte fortsätta av olika anledningar, men det var ett utrymme för mig. Jag mådde så bra, just att bara för en gångs skull få känna att man får en snyting och då blir man jävligt upprörd och då får man slå tillbaka. Att det blir direkt, alltså när man blir arg får man faktiskt ge tillbaka. Man får agera och få ut det där på någon sätt. Jag önskar verkligen att jag kan börja igen för det var otroligt bra. 

Ja, det ska inte bara vara fysiskt, att utmatta kroppen genom att springa, utan det ska vara aggressivt också, det är det som är viktigt.

Ja, det är ju så och här kommer musiken tillbaka, när man inte får det här utrymmet hemma och mamma är skitarg, då behöver jag har ut det här. Det finns ju inga gånger som man lyssnar så högt på musiken och står tryckt intill högtalarna för att känna hur musiken slår som just då ,för man behöver ha något fysiskt som svarar upp till vad man känner.

Vad skulle mamma ha gjort då, låtit dig bryta pennor?

Det har hon gjort på senare tid, hon har t o m kommit ibland och hämtat pennor som jag kan bryta och det kan jag nästan bli irriterad av i stället.

Det var under tonåren som hon inte ville att du bryter sönder pennor, då sa hon nej?

Ja, jag blev så förnedrad av att hon tyckte att jag uppförde mig så barnsligt, att det där är inte något beteende som löser något. Jag kände någon slags förnedring av att hon hade den inställningen .

Du kände att det verkligen löste någonting för dig?

Ja, det gjorde ju det. Samtidigt som jag såg hur hon reagerade på hur hon tyckte att såg korkat och dumt ut, så blev jag nästan ledsen och irriterad av just det. Det hjälpte inte att göra så, jag går hellre in i mig själv och försöker ruska om, så jag får ut det på något sätt.
Jag gjorde saker. Helt plötsligt när det var i såna situationer, när jag var väldigt arg och forcerad så kan jag känna känslan i hela kroppen när jag tänker på det. Man vet inte vad man ska ta sig till. Man går omkring och bara letar efter något som man kan få ut det här på och det är en total omöjlig situation och man försöker att göra något. Skriver man så trycker man igenom papperet och liknande. Man behöver få ut det här rätt fort så det inte går en lång period. Efter ett tag kan man släppa lite. Det enda jag kommer ihåg i hemmasituationen är att det var enormt frustrerande och det bara kretsade runt tanken att hitta en utväg , men det funkade inte. Att få utlopp för ilska har jag sällan kunnat lösa på hemmaplan. Nu har jag hittat en bättre plan. Nu kan jag ta en promenad då jag blir arg och går och tänker, tänker, tänker hårt och fräser och snäser för att få ut det.  Det är enormt svårt att veta hur man ska häva det för det känns så enormt tydligt.

Då kan det hända att du muckar gräl med alla möjliga, både föräldrar och kompisar för att få den här fighten?

Ja precis, men jag har i för sig också aldrig kunnat mucka gräl med föräldrarna när jag är så arg, för då blir det tvärtom. Jag blir bara ledsen och ännu mer irriterad. Jag märker när jag tar en diskussion enbart för att jag behöver vara jobbig men det ställer mamma inte upp på. Det är jättesvårt och det är inget som jag än idag har helt klart för mig, när ilskan bara kommer. Idag är jag medveten om att det släpper, det lugnar ner sig så låt det vara. Jag har egentligen inga bra tips eller förklaringar, jag vet vad jag själv gör, lyssnar på musik som motsvarar det som händer inom mig. Jag har aldrig lyckats hitta något bra sätt att häva det här, det är bara som det är, man får vänta ut det och man får gå och vara jättearg, grinig och tjurig.

Det låter som du ju har kontroll på läget på något sätt. Du gör ju vissa saker ganska medvetet ändå

Ja, någon form av kontroll har jag nog, jag gör inte vad som helst även om många såna tankar kommer upp har jag ändå kunnat stå emot. Men någon annan får lära mig hur jag ska häva det här!  Jag tror att man måste hitta sina egna vägar, man kommer inte ifrån det. Ibland kan ilskan också rensa, ibland är det också skönt .Är man stressad utan att vara arg och irriterad kan det vara skönt att bli lite arg och hetsig så man får ut det.

Jag undrar just om information kring medicin, det blir ju lätt lite glättigt? Då blir det happy end, success stories som man läser om på nätet! Det får vi också akta oss för . Vad skulle du vilja ha för information om mediciner?

Just det att man inte ska tro att medicinen är lösningen utan man måste förstå sin egen situation runt omkring och man måste faktiskt kunna, när man orkar, titta tillbaka och se hur ska jag kunna lösa det här. Medicinering  kan hjälpa väldigt mycket och det är det som underlättar att man orkar med det andra på något sätt. Det tar bort visa komponenter. För självklart om du löser det här med skolsituationen, att du kan sitta i ett rum, vara kvar, prata samlat. Innan kunde jag inte sitta lugnt ,jag skulle hela tiden känna att jag var på gång, riktad mot dörren. Idag känner jag inte det och jag vet att det har med medicinen att göra. Det har i princip inget med mig att göra, att jag lyckats häva det genom några ingående tankar och resonerande, det är medicinens förtjänst. Där har den varit lyckad för mig. Det har ju varit underlättande på det planet men det betyder ju inte att allt fungerar.  Det har givit mig bättre förutsättningar att jobba med andra saker och det är enormt påfrestande när man märker att man inte kan vara lugn i vissa situationer. Och löser det sig innebär det att man kan jobba på det andra på ett helt annat sätt. Man ska inte ha för stort förtroende för mediciner, det kan lösa vissa saker. Men det här är en problematik som gäller alla delar av livet. I och för sig ska man inte se det som en problematik för jag tror att mycket som gör att det också kan bli enklare att jobba utifrån med diagnosen ADHD och bipolär, det är att man får en del positiv laddning i den. Man vet att vissa saker som man klarar av och kan göra  beror på  den problematiken om man säger så. Då blir det ju motsägelsefullt om man säger problematik man har. Det kommer ju också positiva saker ur sjukdomen.  När jag såg Steven Fry-dokumentären, var det bara en person som skulle välja att leva utan bipolär sjukdom. Skulle du då välja bort det? Jag skulle inte i alla lägen säga att  jag  skulle välja bort det, det beror lite på när man frågar .Är man väldigt nere och haft det jobbigt en lång period då vill man inte ha den här sjukdomen. Men mår man lite bättre sen skulle man aldrig välja bort den. Jag vet att den är en förutsättning för att jag ska kunna känna den här riktigt starka känslan och som gör att jag faktiskt kan göra de här sakerna. Så det är en fördel också ibland och jag tror att det är enklare att jobba med problematiken men samtidigt gör det positiva sakerna inte det lättare när det är svårt och de svåra sakerna blir ju inte lättare av att man vet om det. Jo förresten, kanske lite om man börjar tänka på det. Som jag sa om det här med ilska, jag har ju lärt mig att det går över och ibland går det t o m över så att det blir väldigt bra. Medvetenhet om sig själv men jag tror att man ska vara försiktig att analysera sig själv alltför fort. Det här att man går in på allt väldigt mycket när man inte mår bra,det blir ett evigt ältande, och det tror jag verkligen inte är bra. Man kanske ska vara aningen diffus och försöka jobba med det som är viktigast att häva för tillfället. Sen märker man ju att ju fler saker man lyckas häva och lära sig leva med desto mer orkar man ta itu med resten. Så är det ju, det är ju väldigt logiskt.
Det ger ju hopp!
Ja, i och för sig är det totalt omöjligt att ge hopp om man är väldigt nere men å andra sidan när det väl finns där så finns det obegränsat. Så man ska hitta en medelväg och jobba med det som funkar.
Just det här med risker kan ställa till det väldigt mycket. Jag förstår ju varför jag gjorde vissa saker som jag gjorde. Varför jag tog med skruvmejslar till skolan för att skruva ner exit-skyltar och liknande. Jag ville ju egentligen inte ha de skyltarna men när jag gjorde fick jag någon slags  kick, det var spännande. Det var inte för att förstöra för någon, vara elak eller egentligen sno. Det är spänningen man vill ha. Just adrenalinkicken. Är man lite kicksökande som jag var i perioder, då ska man nog vara uppmärksam och titta efter ordentlig. Jag lyckades ju gömma det väldigt tydligt för mamma. Det kan fortfarande komma fram saker hemma, t ex  ”var kommer den här textilsaxen ifrån, jag kan inte minnas att jag köpt den”. Det är ju skolans. Vi har massor med stöldgods från skolan hemma!

Var det bara för spänningen, var det inte också att man vill ha?

Nej, vad skulle jag med en textilsax, pennor eller exit-skyltarna till? Jag kan inte minnas att jag någonsin snott något som jag ville ha.

Hände det här ibland tidigt ,när du var jätteung, att du gjorde såna här oväntade grejer?

Ja, väldigt ,väldigt tidigt. Jag vet att jag redan på lekis gjorde så.

Tog hem saker? Från kompisar också?

Nej , jag knyckte inte från kompisar men från skolan plockade jag hem saker . Och det var också såna har småjävliga grejer som att jag tog alla kritaskar och la ut dem på fönsterblecket i gassande sol så de smälte. Det finns ingen förklaring till det här, jag var inte heller särskilt smidig när jag gjorde det heller. Oförklarliga små dumheter , liksom. Samtidig är vissa saker oförklarliga, det finns inget kickbeteende i det heller . Det som jag gjorde hemma. Jag målade smådjävlar överallt, på brödrosten, på väggar och elementen. Jag var ungefär i lekisåldern. Jag visste ju att mamma visste att det var jag och jag visste att hon blev lika arg när hon såg en ny sån där liten figur någonstans. Samtidigt så hade vi också i vår källare ett lekrum och där fick vi måla hur mycket vi ville på tapeterna men där jag målade jag  inte så mycket. Vissa saker förstår jag utifrån kicken, andra saker förstår jag inte alls varför. Att inte förstå att det här ska jag kanske inte göra.

Ibland när det blivit så här plötsligt deppig har du känt dig övergiven då? Att man inte har pratat  mer om de här svåra sakerna.,Eller har du känt att jag får leva med det här, det går över?

När jag var liten kan jag inte minnas allt,då var det mycket att jag kände mig oförstådd . Varför kan jag inte få göra sakerna på mitt sätt om jag nu känner för det. Då har man ingen förklaring på varför det är som det är och mamma förstod väl inte alltid heller. Den här förståelsen att det går över, det har ju kommit när jag blev äldre. Rent erfarenhetsmässigt har jag ju förstått. Det är ju väldigt tydligt och påtagligt så det tog ingen överdriven lång tid att förstå. Men just som barn, det här upp och ner i humöret. Mamma har förklarat väldigt många gånger , t ex när vi titta på kort har hon kunnat säga ”där var du väldigt sur”. Man ser i hela mitt ansikte hur förbannad jag är . Det är så märkligt när man hör såna saker att det kunde vända och tända till på en sekund. Det var så tydligt redan då som barn att jag hade de här enorma svängningarna. Jag kunde gå från världens gladaste humör ,vilja vara i centrum, prata med alla och allt var jättetrevligt till att det bara vände tvärt utan att jag blev arg på något specifikt.

Och då kunde det bli så att livet i princip inte var värt att leva? 

Precis!

Skrämde du upp dina föräldrar med det också?

Nej, jag har aldrig varit en sån som pratat om sånt. Från tidig ålder har jag varit ganska djup av mig.