Samtal med Jenny och Barbro på Glimmerns förskola

Det är viktigt att man har samma policy i hela förskolan, annars får man kanske strida lite extra för sina idéer och så kan det vara även inom en och samma förskola. Vi jobbar på vårt sätt och försöker förklara för annan personal varför vi har det förhållningssätt som vi har gentemot barnen. Vår sekretess gör att det kan bli svårt att förklara exakt hur man måste agera för att ett speciellt barn ska må bra. På resursavdelningen finns färre antal barn, idag 14 st men det kommer en till. Åldrarna är mellan 3-6 år. Fem pedagoger/förskollärare och specialpedagoger arbetar på avdelningen på 4,25 tjänster. Det är det här som är speciellt med oss, annars är vi en vanlig förskoleavdelning med mer resurser och färre antal barn i gruppen. En fjärdedel av de barn som går här har någon form av funktionsnedsättning. Det finns inga fysiska funktionsnedsättningar bland barnen. Det är också ganska stor spännvidd mellan de behov barnen har och hur mycket stöd barnen behöver.

Har ni någon speciellt metod som ni tillämpar, eller är det "sunda förnuftet"?
Vi har naturligtvis diskuterat igenom hur vi ska arbeta med barnen och vi jobbar med stöd från Habiliteringen. Vi samarbetar med många andra professioner så vi är inte ensamma. I arbetslaget har vi diskuterat mycket hur vi ska förhålla oss och bemöta barnen och även föräldrarna. Det ligger naturligtvis en medvetenhet bakom vår arbetssätt. Men med åren känns det som det är ett helt självklart förhållningssätt som vi har.

Vi började med vår nuvarande verksamhet 2001, även om resursavdelningen funnits länge, så blev det ett nytt arbetssätt. Vi började om från noll tillsammans. Vi har från början varit öppna för samarbete med andra utifrån, vi är inte en egen lite värld. Andra professioner som vi arbetar tillsammans med är psykolog, logoped, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och specialpedagoger. De ser saker som vi kanske missar, även om vi tycker att vi ser mycket.

Kommer de hit eller jobbar ni tillsammans? Konsulterar ni dem?
Det är en blandning av allt. Varje dag går några personer ifrån verksamheten för att delta i samarbetet med övrig profession, antingen genom att vi går till Habiliteringen eller så kommer de till oss. För närvarande har vi enbart kontakt med Habiliteringen.

Hur är ert bemötande, vad går det ut på?
Vi är tillåtande så långt det går. Tänker efter två gånger innan vi säger nej till ett barn. Kan vi uppfylla barnets önskan just nu så gör vi det. Vi försöker alltid avsluta det vi håller på med även om något annat dyker upp. För de barn som har svårt med att avsluta är det jätteviktigt att vi alltid tar oss tid att avsluta. Det blir ett bra sätt för dem att lära sig att avsluta en uppgift. Bemötandet är öppet, tillåtande både mot föräldrar och barn. Vi har t ex inte samling varje dag, det kan vara svårt för en del barn. Då är det lättare att jobba mot bara en vuxen i en liten grupp.

Vi har däremot samling vid matsituationen. Där kanske vi arbetar annorlunda för vi tycker inte att "maten ska tysta munnen". Utan runt matbordet ska vi skapa den riktigt positiva stunden på dagen, där vi bemöter varje barn, har tid att lyssna när de berättar och att vi medvetet har t ex språkträning. Det märker dock inte barnen att vi har. Vi "leker" också vid matbordet, vilket man ju inte får!. Men att använda alla sinnen i matsituationen, att lyssna hur det låter när man t ex knackar på trä eller plast. Vad är gjort av plast resp trä på matbordet? Vi sitter länge vid matbordet, vi ger det tid. Om något barn inte orkar kan det gå ifrån bordet. Om ett barn behöver sova så är det helt o k att göra det när behovet uppstår, vilket det kan göra hos vissa barn med funktionshinder.

Finns det fler skillnader än de ni nu pratat om mellan ert sätt att jobba och övriga förskolan?
Vi tar nog mer tid på oss, vid påklädning t ex så får barnet klä sig i den takt som det klarar av. Vi får ibland påminna om vad som ska på och vi sitter med. Vi kan ha satt upp som en målsättning att just det här barnet ska kunna klä sig, knäppa knappar, dra upp dragkedja etc, bara små mål. Det här handlar inte om att vi är många vuxna ,för det är vi nästan aldrig samtidigt, utan det handlar om medveten planering. Att vi tänker efter vilka barn som behöver särskilt lång tid på sig för att klä på eller av sig, då börjar vi tidigare med dem. Det får ta tid. Det viktigaste kanske inte är att komma ut och leka en timme utan att komma ut i lugn och ro utan konflikter, en liten stund. Barn som har svårt med t ex påklädning kan få börja klä sig i ett eget rum utan distraktioner för att efter en tid klä på sig tillsammans med en kompis och så småningom kunna klä sig tillsammans med de andra, alltså små steg i taget.

Skulle ni vilja säga att ni har färre regler än andra?
Vi har mer struktur men med färre regler, kan man säga. Struktur innebär att det är tydligt. Det kan verka gå stick i stäv, vara motsägelsefullt men det är det inte. Tydlighet och tillåtande, där tillåtande är det mest utmärkande i vårt sätt att arbeta. De andra barnen i gruppen är också väldigt tillåtande mot andra. De har lärt sig att millimeterrättvisa inte fungerar utan säger att några barn måste få mer av oss ibland. Ja, överhuvud taget att man inte måste behandla alla lika. Det kan vara svårt men barnen är jättebra på det här.

Hur mycket pratar ni med de andra barnen om de behov som barnen med funktionsnedsättningar har?
Vi pratar inte ingående om det utan bara om det uppstår situationer eller frågor som behöver förklaras. Vi väcker inte björnen som sover. Vi pratar inte specifikt om funktionsnedsättning, utan mer om att alla är olika. Han eller hon behöver längre tid, lär sig småningom etc. Vi pratar i stället om vad barnet är bra på, vad det kan, att man duger som man är, var och en är bra på olika saker. Vi fokuserar inte på vad barnet inte kan. Men det här synsättet hoppas vi genomsyrar hela förskolan.

Det finns olika uppfattningar om hur man ska ta upp såna här frågor, det råder delade meningar om förhållningssätt. Det verkar ju vara ett bra sätt att gå in med förklaringar när en sådan situation uppstår som kräver det ,annars är inställningen att alla är olika. Det borde ju öka toleransen och förståelsen för andra ganska tidigt hos barnen. Barnen på den här avdelningen är väldigt bra på att acceptera olikheter, tycker jag, att se skillnader. Men de är vana från början och det är ju det som det handlar om. När man ser det ur integrationsperspektiv oavsett om det är kulturellt, varifrån man kommer, eller hur man är så är ju det väsentliga att man tidigt får komma i kontakt med olika människor. Vi jobbar med inkludering.

Intentionen är nog att förskolan ska jobba så här men det kanske inte alltid fungerar så. Det kan uppstå problem om/när man får ett barn med särskilda behov. Det kan bli fokus på det negativa, vad ska vi göra av det här problemet? Det är lätt att det enskilda barnet utpekas som orsak till att det finns problem, så det kanske är bäst att flytta barnet? Det är lätt att en sådan situation kan uppstå om man inte i personalgruppen pratat igenom förhållningssätt och strukturer innan.

Den här avdelningen är absolut inte utan konflikter både i gruppen och mellan barnen men vi försöker befinna oss steget före och förebygga olika eventuella situationer. När det gäller barnen försöker vi finnas bredvid och förklara utan att ingripa i första taget. Det är nog väldigt viktigt att man fokuserar på det positiva och samtidigt få bort det som är mindre bra. Vi visar kanske mer känslor gentemot barnen, vi förstärker miner och kroppsspråk i vår uppmuntran, så de kan läsa av oss. Vi försöker vara tydliga och absolut inte använda ironi.

Vi har inga assistenter här utan det är ordinarie personal som jobbar. Vi har "ansvarbarn" även från andra förskoleavdelningar. Ett par ur personalen har ansvar för ett barn som behöver mer resurser, håller kontakten med Habiliteringen och andra yttre kontakter. Men själva arbetet delar vi på. Men det är ändå så att vissa i personalen jobbar mer enskilt med en del barn för att efter hand föra in fler barn i gruppen, en personal har dock huvudansvaret.

Vi har fasta rutiner men är ändå flexibla och barnen har väldigt stor möjlighet att påverka sina aktiviteter, det är något som vi försöker jobba med, att kunna påverka! Barnen kommer med förslag och vi lyssnar och tar dem på allvar. Vi har heller inget tvång att barnen t ex måste äta upp all sin mat, men lära sig smaka, sen har de möjlighet att välja bort.

Vi jobbar i olika steg med de barn som har större behov. T ex kan vi börja med att sitta själva och träna vid matbordet under en tid och nästa steg blir att bjuda in ytterligare ett eller två barn för att slutligen sitta tillsammans i den stora gruppen. Eller kanske börja med att klä på sig ensam i ett rum tillsammans med en vuxen, sedan tillsammans med en kompis och till slut tillsammans med flera. Vi försöker alltid undvika att alla barn samtidigt klär på och av sig. Vi försöker dela upp barnen så det inte blir så många åt gången.

Vi har flera olika nationaliteter bland barnen och de får besök av modersmålpedagoger och när de befinner sig här så integreras de i vår verksamhet, t ex de sitter med vid matbordet. Det kan ibland vara svårt att hitta modersmålspedagog till alla barn, och om vi inte heller har någon personal som talar det språket, då blir barnet utan träning.

När det gäller föräldrar har vi daglig "tamburkontakt", vi har en nära muntlig kontakt med dem och kan prata om problem som uppstår och även berätta om det som fungerar bra. Det är viktigt att föräldrar kontinuerligt får reda på de framsteg som barnet gör och inte bara på föräldrasamtalet. Vi tillåter även att barnet får ta med sig saker, "en trygghetsfaktor", hemifrån om det underlättar att komma iväg på morgonen. De får även behålla saken under dagen, de behöver inte lämna den på hyllan om de inte vill. Vi gör helt enkelt inte så stor affär av det hela. Det kan också vara ett bra tillfälle för barnet att träna att låna ut sin egen sak till andra barn på avdelningen.

Vi har även kontaktböcker där vi kan jobba väldigt metodiskt tillsammans med barnet. Om t ex ett barn inte har ett fullt ut talat språk men ett tecknat sådant ,skriver jag till föräldrarna om vad barnet gjort under dagen. Sen ritar barnet vad det vill berätta för föräldrarna och talar om vad vi ska skriva under bilden. Det är en trygghet för föräldern att få veta vad barnet gjort och även tillfälle för barnet att få berätta genom bilden och så gör man likadant även hemma. Ibland är det så att jag kanske vill berätta något men inte alls detsamma som barnet vill berätta, så det blir olika saker som kommer fram. Det här är barnets bok och det står bara positiva saker i boken, eller om det som fungerar. Den här boken ska barnet kunna spara och läsa igenom senare. Om något annat behöver tas upp så gör vi det muntligt och då är det viktigt att tänka sig för när man berättar mindre bra saker som hänt, fredag eftermiddag är kanske inte ett lämpligt tillfälle!

Har ni några speciella inspirationskällor till ert arbetssätt?
Vi har ju haft en massa föreläsningar och inspirationsdagar och man plockar väl lite här och där och vi har ju också jobbat länge! Vi går på de föreläsningar som anordnas av kommunen och vidareutbildningar inom olika områden, t ex språkutveckling enl modell efter Veli Tuomola, där vi fått grunden till att utveckla barns talspråk. Det innebär att vi upprepar, talar med barnet och utesluter de tomma orden. T ex vid matbordet kan jag upprepa ordet hushållspappersrulle hur många gånger som helst, att vi river av hushållspapperet o s v.

Det kan säkert uppfattas som överdrivet om någon hör oss prata men det är en bra metod. Vi berättar alltid för barnet vad vi gör och upprepar orden flera gånger.

Vi försöker att inte ha förutfattade meningar och att alltid respektera barnet. Vi försöker också förstå vad som kan ligga bakom det som kanske inte verkar helt perfekt. Om ett barn t ex kommer med samma tröja 3 dagar i rad så frågar vi oss om det skadar barnet och kan då konstatera att inga runtomkring påpekar det. I stället kan man tänka att barnet i stället för ren tröja har hunnit få en stund i knät hos föräldern, att försöka se bakom. Finns inte vantar med så får vi försöka fixa det här ,utan att skuldbelägga vare sig barnet eller föräldern. Man behöver inte ens nämna det eftersom det går att ordna. Ofta kan vi ana att det finns svårigheter hemma också och då behöver man inte skuldbelägga.

Barnen har ganska stor valfrihet i olika situationer. Det kan t ex gälla tiden för utevistelse, om barnet vill gå in och leka med sin kompis i stället så är det tillåtet. Mellanmålet finns tillgänglig under en längre tid så att barnen kan avsluta den aktivitet som de håller på med i största möjliga mån. Vår uppgift är att se till att barnet får mellanmål och då helst när det passar barnet bäst. Vi försöker undvika att avbryta en lek bl a för att en del barn behöver träna sig på att påbörja och avsluta en aktivitet.

Vi samarbetar även med andra avdelningar i huset, vi har t ex en 5-årsgrupp tillsammans med de andra avdelningarnas 5-åringar. Personal från oss deltar alltid i den gruppen, som är en förberedande grupp inför skolan.

Vad händer med dessa barn när de lämnar er och börjar skolan?
Vi har inget samarbete med skolan utöver det möte som vi har inför skolstarten med föräldrar och blivande lärare. Vi hoppas att vi har stärkt föräldrarna så att de kan ställa krav och tala om hur barnet fungerar och vad som är viktigt att tänka på fortsättningsvis för att det ska fungera för barnet med funktionsnedsättningen.

Hjälpmedel som ni tycker fungerar bra?
Kontaktboken är ett exempel. De hjälpmedel som vi använder oss av är de som Habiliteringen har som t e x bildschema, som ett stöd för vad som ska hända under en dag. Det finns även enkla saker som kan förenkla vardagen. T ex avgränsa de ytor som barnet ska hålla sig inom, t ex genom ett tallriksunderlägg vid matbordet, så barnet vet vilket glas som det ska använda. Vi använder namnet i stället för symboler där barnet hänger sina kläder, vi vet att barnet kan använda sitt eget namn som en symbol. Vi har heller inte så mycket på väggarna som kan distrahera. Om barnet har svårt att sitta stilla på en stol eller på golvet, så får det en liten kudde som visar på att det här är barnets område. Det blir då lättare att sitta stilla.

När man ser att ett barn har svårt för något så provar man sig fram med olika hjälpmedel och motiverar det med att det ska bli bättre för barnet. I allmänhet verkar det finnas en "tröskel" att ta sig över när det gäller att prova sig fram, man vill gärna veta exakt vad man ska göra och att det verkligen hjälper. Men det är ju ofta bara små praktiska lösningar som behövs, sånt som man egentligen inte tänker på som hjälpmedel. Att vi t ex sitter i olika rum vid lunch, att det är få barn i hallen samtidigt vid av- och påklädning, så man har fokus på barnen.

Det viktigaste är dock en tillåtande attityd gentemot barnet, att man inte behöver göra lika hela tiden. Det är bra att prova nya sätt!