Vikten av NPF-ombud på alla skolor

Jag talade inte om för någon lärare på min dotters skola om vilka problem hon hade, då jag upplevde att det fanns en stor okunskap om neuropsykiatriska funktionshinder. Dessutom hade hon en relativt ”fri zon” från sina tvång i skolmiljön. Jag var livrädd för att ett felaktigt bemötande från lärarna skulle ”trigga” igång stora problem även där.

Men att det fanns problem blev synligt genom hennes ständiga sena ankomster, som var ett resultat av olika tvångsbeteenden innan hon överhuvudtaget kom iväg på morgonen.

Det var alltid samma plågsamma ritual (både för henne och mig) med att överhuvudtaget gå upp ur sängen, det spelade ingen roll om jag började timmar i förväg med väckning, eller på vilket sätt jag väckte henne.

Väl uppe, var badrummet nästa stopp med olika ritualer, efter det sminkningen som kunde göras om gång på gång, sedan kom turen till håret som skulle vara perfekt med hjälp av platt-tång och mousse. Sen var det klädvalet, försökte gång på gång att träna henne i förberedelse kvällen innan, men orkade inte till slut då inget fungerade i alla fall.

Förmodligen trodde lärarna att det berodde på ren slö och slapphet både från min dotters sida och från mig som förälder. Men jag tänkte att jag ”bjuder” på det, bara ingen i skolan börjar behandla min dotter på fel sätt, men upplevde samtidigt en stor frustration, då jag förstod att hon säkert blev bemött med mycket irritation, tror personligen att man översåg med dessa sena ankomster så länge som man gjorde (ca 1 år) då hon alltid presterat på toppnivå i skolarbetet.

Till slut blev jag kallad till skolan för det upplevdes som ohållbart från lärarnas sida vilket jag naturligtvis förstod, men mådde väldigt dåligt då jag insåg att jag nu var tvungen att berätta. Så väl förberedd med information (broschyrer) om tvångssyndrom och telefonnummer till ansvariga behandlare gick jag till skolan. Läraren hade inte en aning om vad tvångssyndrom var, men hon lyssnade och ställde frågor, och vad jag märkt hitintills så har inte attityden från lärarna förändrats. Men alla dessa missförstånd, all irritation och frustration skulle ha kunnat undvikits om det funnits ett NPF-ombud på skolan. En lärare med specialkunskap om alla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och som fungerat som en ”kunskapsbank” till de andra lärarna vid behov. NPF-ombud finns på många andra skolor i den stad vi lever i, men mycket beror mycket på vilken ledning skolan har och även i vilken grad lärarna engagerar sig.

Med tanke på hur stor del av befolkningen som bevisligen har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar borde det vara ett obligatorium för alla skolor. Sett ur ett helhetsperspektiv skulle detta gagna alla, på hela skolan.

//Trött Mamma