Barn berättar om staka känslor

Elvaåringen beskriver hur det känns (TB) 

I går när jag inte var hemma fick min känslostarka elvaåring ett rejält affektutbrott. Det händer inte så ofta längre, för vi har blivit bra på att anpassa, förebygga, avleda och stressreducera här hemma. När jag kom hem var allt överspelat och bara den sköra vilofasen kvar. Så jag lade mig intill honom i soffan och vi kramades och pratade. Han har alltid varit bra på ord och liknelser, men den här gången lyckades han förklara ovanligt tydligt hur det känns för honom att hamna i affekt. Efteråt sammanställde jag och skrev ner hans förklaringar, för att komma ihåg. Det här är hans bild och hans upplevelse, men kanske kan den hjälpa någon annan att förstå lite bättre hur ett affektutbrott kan kännas inuti och varför det är så viktigt som motpart att backa undan, lämna plats och vänta ut. 

Ilskan kommer från ingenstans. Men egentligen är inte ilska rätt ord. Det är alla andra som kallar den där känslan för ilska, men jag vet faktiskt inte. Jag vet hur det känns att bli arg, men det här är inte samma sak. För när jag blir vanligt irriterad och arg klarar jag oftast att hålla emot, i alla fall lite grann. Det är jobbigt, men jag har ändå koll liksom. 

Det här är mer som när man häller mjölk i ett glas. Det går bra ända tills glaset är fullt. Sedan rinner det över om man inte slutar hälla, det förstår vem som helst. Så man måste sluta hälla i tid innan jag rinner ut över hela bordet, för då är det för sent. När det rinner över är det som att känslan växlar upp jättesnabbt – från nästan ingenting till max. Det blir för mycket för att jag ens ska kunna känna någonting särskilt alls. Jag är inte arg, jag är alla känslorna, som en överdos av energi. Och det går inte att stoppa den där energin från att ta sig ut när det väl har kommit så långt. Det är som att be glaset inte rinna över eller blixten inte slå ner.  

Så jag slår och skriker. Hårt och högt. För annars går jag sönder. Och så blir allt en enda röra – jag hör inte, för hjärtat dunkar så högt att det liksom överröstar allt och jag ser inte, för allt är bara flimriga bilder utan sammanhang. Det känns som att tiden slutar vara linjär. Allt är samtidigt och jag hinner inte med. Det går inte att prata med mig då, för det går inte att nå mig på den platsen, i energin. Det är som att jag har tappat wifi-anslutningen till hela världen och måste starta om för att få den att funka igen. Och ibland tar det lite tid att starta om. 

Efteråt känns allt helt tomt. Som att jag lånade energi från framtiden och gjorde slut på den, för efteråt har jag ingen kvar. 

Han är klok, min unge, och vi har övat lösningar länge, pratat och reflekterat och kommit så långt.  

Det är lätt att råka ryckas med i affekten när någon verkar så rasande och sårar genom både handlingar och ord, men genom att påminna sig om hur förtvivlat kaotiskt och skrämmande det känns för det utagerande barnet går det lättare, i alla fall för mig, att stå stadigt och fortsätta vilja hjälpa. ❤️