Linda 17 år berättar om sitt liv med Tourettes syndrom

Jag förstod inte vad Tourettes syndrom var under grundskolan. Det enda jag vet är att mamma träffade mina lärare innan jag ens träffat dem. Hon berättade för dem att jag hade glasögon och att jag behövde sitta längst fram och vad gäller ticsen att jag ”rycker på huvudet, rullar med ögonen, mumlar lite och rycker på axlarna” bara för att nämna några.

Jag brydde mig egentligen inte att jag var annorlunda , jag fick lätt kompisar och de frågade aldrig om de konstiga rörelser som jag gjorde. Bortsett från något enstaka ”sluta mumla” ,så var jag obekymrad om att jag var annorlunda.
Det var först i 7:e klass som mina tics blev värre, och jag började förstå varför min mamma haft de där träffarna med alla mina lärare. Jag började önska att jag vore normal, som de andra. Åttonde klass var nog ett av de värsta åren i mitt liv, när jag försökte acceptera mig själv som jag var. Högstadiet blev en helt ny värld för mig med bland annat nya tics. Jag fick ändå en del nya vänner som accepterade mina tics och som inte lät det påverka vänskapen.

Jag har alltid gillat att sjunga och gick med i en kör, jag har också spelat piano flera år. Jag har också börjat skriva musik, bl a en om Tourettes syndrom. Jag har en dröm om att bli sångerska/låtskrivare, men det fungerar ju även att ha som en hobby!
Att ha Tourettes syndrom har fått mig att förstå att det viktigaste är att man bara är sig själv för det är ju det som andra ser och det enda som egentligen betyder något! Det är jobbigt att ha Tourette syndrom men det har även lärt mig att bli tålmodig, hänsynsfull och kunna acceptera människors olikheter.