Mamma berättar om en jobbig situation och kommunikation

Strösselmorgon (TB) 

Han är nästan omöjlig att väcka idag, 13-åringen. Vanlig tonårströtthet blandat med allergitrötthet och intrycksutmattning så här halvvägs in i terminen. När jag till slut lyckas få liv i honom gnyr han till och hostar så att det skallrar i hela den taniga kroppen. Pollensäsongen kom igång lite tidigare än vi väntat oss och har triggat hans astma. När hostan pausar hjälper jag till med inhalatorer och mjuka ord och andas lugnt med honom tills det går lättare. Han tittar på mig och säger med liten röst. 

-Idag är det strösselmorgon mamma. 

Jag blir tvungen att tänka efter en sekund innan jag förstår vad han menar. I början av terminen när mörkret låg kompakt och skolmotivationen var noll kompletterade jag vissa dagar frukosten med en skål skivad banan toppad med chokladsås och regnbågsströssel och motiverade det hela med att en del morgnar helt enkelt kräver lite strössel för att man ska orka med. 

-Det är det absolut, säger jag. Kryp du ner en stund till så fixar jag. 

Jag gör iordning hans frukost med strössel och allt och tänker på hur fint det är i familjer – att de gemensamma upplevelserna skapar som ett eget språk med nya vägar att prata om saker som känns jobbiga. Mitt barn har svårt att be om hjälp, men vill och behöver ha den, han har svårt att berätta vad som är fel, men behöver att någon ser och förstår. Orden för känslorna brister, men själva känslorna är där och kan tolkas och delas om man bara lär sig se dem. Idag är det strösselmorgon och jag ser och förstår hur tufft det känns och kan anpassa kravnivån efter det.  

Han ler åt frukostbrickan, jag ler åt honom. Han säger inte tack med ord, men med det där leendet.  

-Jag älskar dig. 

-Mm, svarar han. 

Och det är fint så.