En lektion som jag aldrig ska glömma

Typiskt, jag som klarat det så bra att hålla tillbaka ticsen tidigare! Sen hörde jag bakom mig hur två flickor fnissade, de hade sett mig. Jag önskade bara att man kunde lämna mig ifred.
Ja , okay jag är lite annorlunda. Jag vet det. Men varför vara så grymma, varför kan de inte bara acceptera mina olikheter? På väg till nästa lektion kunde jag inte hindra ticsen, mitt huvud var översvämmat av tankar. Det kändes som om någon i hjärnan övervakade varje rörelse, det kändes som om denna någon ville att jag skulle lida och skämmas. Rör den där dörren tre gånger! Rör golvet! Låt som en mus! Sluta inte och för allt i livet, kliv inte på skarvarna! Jaha, nu kommer jag försent till nästa lektion.
Så här var det under min skoltid, jag blev retad och skämdes varje dag. Skolan försökte hjälpa mig och jag lärde känna två andra lite äldre elever med Tourettes syndrom. Jag fick rådet att berätta för mina klasskamrater om Tourettes syndrom, då kanske de skulle bli mer förstående.
Jag berättade för mina klasskompisar om Tourettes Syndrom och vad det innebär och allas ögon var riktade på mig och de verkade som de lyssnade och brydde sig. Jag sa bland annat att bara för att någon är annorlunda så är det inte okej att retas och göra sig lustig över någon annan. Efter att jag berättat färdig var det flera som berättade om sina problem, en hade astma, en annan ADHD. Jag blev överrumplad, helt plötslig delade man med sig av sina funktionsnedsättningar!. Efter den dagen blir jag inte längre retad och det känns toppen att kunna gå i korridoren och ticsa utan att någon bryr sig eller retar mig.