Inger berättar

Hur löser du olika situationer i klassrummet med barn som har något funktionshinder?

Genom att jag själv har ett eget funktionshinder så har jag ju en annan medvetenhet än lärare som inte har det och det upplever jag som ett plus. Till exempel barn som har mycket energi, kan jobba kanske i en halvtimme sedan kan de behöva ta ett varv runt skolan under 5 minuter. Det tillåter jag självklart. Jag kan se när det är dags för dem att göra det här, det är en jättetillgång för mig, känner jag. Eller de här barnen som kanske har jättedåligt självförtroende som kanske säger, ”nej jag kan inte det här, jag förstår ingenting, det går inte”, då försöker jag uppmuntra, ”det är klart att du kan, vi kan göra på det här sättet, istället ” Jag kanske har 10 olika lösningar, en annan lärare kanske bara har två. Jag är så van att ha olika strategier för att lösa problem, det har jag haft hela mitt liv och det är också en stor tillgång i skolan. För mig finns det inga problem, det finns bara lösningar. Det är en utmaning att jobba med de här barnen. Ibland har jag lust att säga, ”ja, men så där känner jag också, jag har också problem med det.” Dit har jag inte kommit ännu, men det kommer. Jag hoppas att de skulle känna att det var häftigt att en vuxen har det, de skulle nog bli lite förvånade för de har nog inte upplevt det någon gång. Det skulle vara roligt att berätta, jag kommer att göra det, det är bara en tidsfråga.

Sen är jag nog väldigt strukturerad och tydlig när jag jobbar. Jag jobbar som textillärare för tillfället. Jag är väldigt tydlig med mitt material. Jag gör det i olika steg för att visa konkret: ”så här ser det ut när man börjar, här är resultatet, de här olika stegen ska du följa. Försök att titta själv först och klura, förstår du inte kom tillbaka och fråga.” Jag jobbar också så att om en elev har gjort en sak och en annan ska precis börja med det, så får den första eleven visa hur man gör. Det är dels för att stärka elevens egna självförtroendet och dels för att repetera det man nyss lärt sig av mig. Jag stärker den elevens självförtroende och jag minskar min egen arbetsbörda. Det blir ett bra samarbete. Jag har alltid jobbat väldigt konkret och praktiskt även när jag som låg- och mellanstadielärare hade 16 olika ämnen. Det har förmodligen med mina egna erfarenheter från skolan att göra. Hade man jobbat så med min kunskap så hade jag inte suttit idag och känt mig dum i huvudet när det gäller matte, då hade jag förstått matte om man varit konkret.

Har man mer förståelse och tolerans idag för dessa barn med funktionshinder?

Ja, absolut, det har hänt saker. Förr var skolan strukturerad, därför såg vi inte de här barnen på samma sätt. Då stod bänkarna i rader och det var bra för dem och därför tror jag att det inte ”blommade ut” på det sätt som det gör idag. Det är synd om de barnen idag, de klarar inte det här med fritt arbete,”forskning” etc, där är de förlorare. Samtidigt har lärare mer kunskap om att jobba i mindre grupp, att ta ut det här barnet i ett annat rum, att jobba individuellt, att jobba med dataprogram, spela spel eller tillföra kunskapen på ett annat sätt. Men det är långt ifrån bra ändå.

Vad gäller lärarutbildningen idag så finns det en kortkurs Barn med speciella behov. På Fritidspedagogutbildningen läste jag Barn med speciella behov och gjorde även min praktik på en speciell skola i Stockholm där man jobbade bara med sådana barn. Jag gick där under min praktik, jag har två egna barn som också har särskilda behov. Det är i alla fall alldeles för lite och för dåligt när det gäller utbildningen på det här området för blivande lärare.

Det jag kan har jag till stor del lärt mig själv genom att läsa mycket själv och genom mina egna barns problem och naturligtvis genom mig själv. Jag har alltid känt mig hemma med de här barnen, aldrig varit rädd för utåtagerande barn.

Jag tycker att utbildning inom det här området borde vara obligatoriskt inom lärarutbildningen, minst 10 poäng. Anledningen till att det är så bristfälligt idag är kanske att de som bestämmer kursplaner etc inte är så insatta, eller villiga att förändra. Man kanske mer ser det som ett disciplin- eller strukturproblem i skolan. Tidigare såg hela undervisningen annorlunda ut, katederundervisning som passade dessa elever, mer disciplin, det var tyst på lektionerna, man gick inte omkring, utan man satt i sin bänk. Det råder en okunskap, anser jag, i hela samhället.

Jag försöker hela tiden tänka på vikten av repetition, därför jobbar jag så, att när en elev gjort något så får den hjälpa någon som precis ska börja med den uppgiften. Men jag har ju ett öga på vad som händer. Jag slutar ofta lektionen med en snabbrepetition och börjar nästa gång med att kolla av kunskapen från föregående lektion. Detta hjälper de barn som har ett dåligt arbetsminne och dom är många. Jag jobbar mycket med bilder och det är bra för alla.

Skolan borde ändra strategi för alla, man håller på att tappa den konkreta inlärningen, den praktiska, den hjärnhalvan utnyttjas tyvärr inte i samma utsträckning.