Lisa
Som liten var hon ett barn som ville göra rätt, hade hög moral, visste vad som var rätt och fel och där känslan av att vara eller göra fel skapade ångest. Under skoltiden var problemet främst koncentration och att kunna sitta kvar i klassrummet. Lisa tog inte mycket plats i klassen, utan löste sin oro genom att gå ut i korridoren eller gå på toaletten, där hon fick möjlighet att sitta och tänka.
Hon beskriver sin uppväxt som besvärlig, hon har en 4 år yngre bror som ” allt gick bra för”. Konflikter med mamma är något som hon ofta återkommer till under vårt samtal. När hon var 12 år skildes föräldrarna och hon flyttade med sin pappa. Vid den här tiden blev hon mer utåtagerande, bråkade, slogs och snattade. Hon var en pojkflicka och umgicks mest med pojkar, hon uppfattades som avvikande.
I högstadiet blev det mycket festande med alkohol, rökning och många olika pojkrelationer. Skolan blev lidande, hon smet ofta från skolan men såg till att inte få alltför många frånvarotimmar. Hela tiden var problemet att sitta still, med en ständig oro i kroppen.
Gymnasietiden präglades av fortsatt oro i kroppen och mycket frånvaro. Hon upplevde att lärarna inte brydde sig. Lisa hittade nya vänner på gymnasiet, människor som hon upplevde var udda liksom hon själv och det kändes skönt. Under i stort sett hela skoltiden har Lisa försökt att inte märkas, när oron blev för stor, smet hon ut ur klassrummet. Oron kunde dämpas med långa promenader eller cykelturer. Ingen i hennes omgivning regerade tillräckligt på Lisas mående, det sågs som en ganska naturlig följd av den jobbiga tid som varit och även följde för Lisa i och med föräldrarnas skilsmässa. När hon reagerade blev hennes känslor ifrågasatta, hon var överkänslig etc.
Efter hand tog Lisa mer plats i sociala sammanhang, hade svårt för auktoriteter, opponerade sig. Hon har alltid dolt de ”dåliga sidorna” av sig själv, t ex rökning eller snatteri. Hon visade upp en bild av ”duktiga Lisa”. Hon fortsatte att bo hos pappa. Lisa gick ut gymnasiet med snittbetyg 2,2.
Vid 19 års ålder träffar hon sin nuvarande man. Hon bestämmer sig för att läsa upp betygen och läser även ett år på universitetet. Hon kände behov av att bevisa för omgivningen att hon kunde klara det. Sökte lärarhögskolan och kom in i Falun. Hon flyttade dit och tiden i början präglades av mycket ensamhet, det var väldigt jobbigt men efterhand rutade Lisa in sina dagar med studier, varvade med promenader, fika på stan, studier o s v, allt för att hålla oron i schack. Hon började träna och mådde så småningom bättre. Hon blev färdig med sin lärarexamen.
Vid 26 års ålder kommer första barnet, Lisa mår dåligt psykiskt med mycket ångest och förstår inte varför. Hon blir åter gravid och mår fortsatt dåligt men jobbar vidare trots det. Får till slut ont i magen, söker för magkatarr och får frågan ”Hur mår du?” av en sjuksköterska. Hon började berätta hor hon mådde och det ledde till att hon blev sjukskriven under 10 veckor. Fick bl a KBT-behandling. Panikångesten fortsatte dock under graviditeten och hon lades in några dagar på en avdelning för gravida, som har någon form av komplikation under havandeskapet. Hon ammade andre sonen under 11 månader, och undvek då medicinering. Började jobba som fritidspedagog trots att hon mådde fortsatt dåligt. Först då man från dagis framförde sina funderingar över äldste sonen svårigheter och han fick börja i en resursgrupp, så började Lisa fundera över sitt eget mående. Hon tyckte hon kände igen sig själv i sonens beteende.
Hon slutade på läkares inrådan att medicinera, uppfattades må tillräckligt bra, det innebar dock att hon insjuknade igen ganska snart. Idag behöver hon ta antidepressiva, ångestdämpande samt efter diagnosen ADHD, även Conserta. Lisa fungerar bra med detta stöd. Önskar nu bara att få hjälp att hitta sin plats i yrkeslivet, har funderingar om läraryrket verkligen är det rätta för henne med tanke på kombinationen stress och känslomässig skörhet. Vila hjälper mycket och Lisa har numera hittat bra rutiner för att komma tillbaka i jämvikt när oro och irritation hotar ta över.