Kajsas berättelse

Vid 4 års ålder blev Kajsa utredd första gången och man misstänkte Tourette, eller DAMP. Kajsa var väldigt rastlös, sprang runt och hade svårt att vara still någon längre stund. Vid 7-8 årsåldern fick hon diagnosen Tourette. Under tiden i låg- och mellanstadiet var det problem med kamratrelationer, Kajsa upplevde att hon inte passade in, kände sig missförstådd och inte sedd. Eftersom hon hade svårt med koncentrationen blev skolarbetet lidande. Speciallärare och assistenter sattes in som ett stöd, och från 6:e till 9:e klass var det många assistenter som avlöste varandra. Kajsa hade svårt att acceptera hjälp, ville inte heller tala om sitt funktionshinder med klasskamrater, det var en privatsak ansåg hos. Kajsa har genomgått många utredningar med anledning av sina problem från 4 års ålder och uppåt.

När hon var 13 år fick hon en ny diagnos, denna gång Aspergers syndrom. Kajsa kände sig väldigt uppgiven  efter att ha fått den nya diagnosen, upplevde fortfarande att hon inte blev sedd som den människa hon var. Det var inte lätt att acceptera sitt funktionshinder och hon berättade inte om de svårigheter som hon upplevde. Följden blev att hon blev utåtagerande, bråkade och slogs, beteendet var oftast ett svar på att hon upplevde kamraterna som kaxiga och ojusta och att hon inte tänkte finna sig i att bli utfryst och förnedrad, därför gav hon igen. Kajsa har hela tiden haft svårt att fokusera, skolarbetet var jobbigt med all distraktion som fanns i klassrummet och hon orkade inte satsa så mycket på skolan, och det kom hela tiden nya assistenter. Hemma gick det bättre att koncentrera sig på läxor även om hon också bråkade hemma en del.

Från 8:e klass skedde en förändring så till vida att Kajsa bytte klädstil och även sitt sätt att vara, från en ledig stil med stora lösa jeans och huvtröja till en striktare med kavaj, skjorta och tajta jeans, i ett försök att bli accepterad av kamraterna och bli synlig. Hon slutade också mer eller mindre att bråka. Högstadiet är enligt Kajsa den jobbigaste tiden, mycket humörsvängningar som ställde till det för henne på olika sätt, hon medicinerade med Cipramil som gav ett visst stöd. Det blev lugnare hemma.

Kajsa började gymnasiet, upplevde det som bra, en helt ny start, kände inga, hade inget att försvara, så lusten att bråka försvann. Hon hoppade dock av efter första året på gymnasiet och började på Dalarö folkhögskola, som är anpassad till elever med funktionshinder, där hon läste in gymnasiet. Hon hade även där assistent ibland.

Kajsa har inte varit helt utan kompisar under sin skoltid, men kamratrelationerna har alltid mer eller mindre varit ett problem för henne. Hon har haft humörsvängningar som kanske till stora delar bottnat i den stora irritation och frustration hon känt över att inte vara som andra, att inte kunna förstå andras reaktioner fullt ut. Hon ville inte tala om sin Aspergerdiagnos med andra, låtsades inte om den, förminskade den, det var kanske inte så farligt!. Att bråka var ett sätt att handskas med upplevelsen av att vara missförstådd och osynlig. Kajsa har under ca 10 års tid även haft psykologkontakt som har betytt mycket för henne när det gäller förståelsen av sitt funktionshinder.

I oktober 2007 fick Kajsa, vid 23 års ålder, diagnosen ADHD samt Aspergers syndrom. Idag, februari 2008 tar hon medicinen Conserta som sattes in i slutet av november förra året. Den hjälper henne att hantera de problem som hon  haft och fortfarande har, nämligen humörsvängningarna, svårighet att fokusera samt svårigheter i relationen till sina medmänniskor.