Kalle berättar om hur det kan vara att spela fotboll med en funktionsnedsättning

Jag var mellan 7-8 år gammal (1984) då mina föräldrar anmälde mig till en ”barnserie”, som den lokala klubben arrangerade. De delade in olika ligor t ex Allsvenskan, Spanska, italienska, engelska och tyska ligan. Mitt lag hette Hammarby IF. Matcherna spelades på 5-mannaplaner.

Under mina 3 år i ”Stjärnserien”, som den kallades , växte fotbollsintresset fram så mycket att år 1987 då jag var tillräckligt stor fick möjlighet att spela för den lokala idrottsföreningens yngsta lag. Mitt lag bestod av barn som gick klassen över mig (jag gick i skolan med barn som var 1 år yngre än jag) som jag kände ganska väl. Vi fick en tränare som hade tränat kommunens elitlag några år innan han började ”lära” oss 11-åringar fotboll. Min pappa berättade för honom att jag hade ett funktionshinder och att jag behövde tydliga instruktioner. Jag spelade på nästan alla positioner i laget, t om målvakt. I en match gjorde jag 1 mål från halva plan upp i nättaket. Det kändes mycket uppskattande för mig när mina lagkompisar gratulerade mig för det målet.

På våren -89 började vi spela på elvamanna plan. Det var en stor omställning för mig. Jag kände mig vilsen ute på det stora ”fältet”. Min tränare hade jag fortsatt stort förtroende för. Han var mycket förstående när det gällde min problematik. Han såg även till att kompisarna förstod att jag hade behov av extra stöd.

Min far var mycket engagerad i min fotboll. På matcherna agerade han som en assistent åt mig. Han sprang upp och ner utanför planen och dirigerade mig på min yttermittfältsplats. Det kändes mycket tryggt. Även i mitt första år på 11-mannaplan fick jag komma med i målprotokollet 1 gång. Målet kom till efter en målvaktsretur.

Året efter på våren, fick jag besked av min tränare att jag skulle gå över till mina klasskompisars lag, som tränades av en 17-åring. Anledningen var att min dåvarande tränare ansåg att jag inte hängde med i mina jämnårigas tempo. Den unge tränaren, som även hade min far som lärare på gymnasiet, fick därmed veta om min problematik. Jag tyckte att det kändes bättre att få spela med mina klasskompisar som jag kände bättre än de från det andra laget. Jag hade inte något umgänge utanför fotbollen med någon från det andra laget. Min far fortsatte att agera som en assistent på matcherna. Detta pågick mer eller mindre fram till säsongslutet -91.

Inför säsongen 1992 var det många från mitt nuvarande lag som hoppade av fotbollen av olika anledningar. Vi hade inte tillräckligt med spelare för att kunna delta i seriespel. Detta löste föreningen genom att vi som ville fortsätta spela fick gå över till ”mitt gamla” lag. Laget hade kvar samma tränare som på min tid där. Han hade fått assistans av en man från grannskapet. De två kompletterade varandra mycket bra, tyckte jag.

Jag trivdes mycket bra med det ”mixade” laget. Visserligen fick jag inte spela alla matcher p g a att truppen hade blivit större och då ökade även konkurrensen. Jag mindes att jag spelade 10/18 matcher och lyckades göra 1 mål. Ett snyggt anfall där jag fick öppet mål och rullade in bollen över mållinjen. Detta var även ett ”matchavgörande” mål. Laget vann serien överlägset och fick möta ett av storlagen i Gästrikland, som spelade i pojkallsvenskan i distriktsmästerskapets semifinal. Den matchen fick jag och en del andra från min klass inte chansen att spela, för vi var inte på samma nivå som de andra. Den matchen förlorade vi med 0-2.

Inför den här säsongen hade vi fått spelare som hade representerat andra klubbar. Jag antar att de inte kände till min problematik, endast att jag uppfattades lite annorlunda. Vi kom mycket bra överens, förmodligen för att de som kom från andra klubbar och de andra i laget hade känt mig i många år.

Säsongen därpå slutade jag med fotboll. Anledningen till det var att vi kom upp i junioråldern. Det innebar hårdare och mer avancerade träningar. Dessutom hade laget bytt tränare. Faktum var att jag inte blev kallad av de nya tränarna eller representanterna från fotbollssektionen.

I början av året 1994 fick jag och andra i mitt gamla lag möjlighet att vara med att träna inomhus med föreningens seniorlag. Det kändes roligt att börja spela igen, även om jag inte hängde med i det höga tempot. Vid samma tidpunkt hade den assisterande tränaren från -92 önskemål att leda juniorlaget. Jag kände ju ett stort förtroende för honom och var hängiven att återuppta med fotbollen.

Vi spelare hade ett möte med sektionens ordförande, dock utan den tilltänkta tränaren. När mötet var slut var det 15 personer som var intresserad av att fortsätta att spela. När föreningen sen hade ett möte ansåg den ansvarige för fotbollssektionen att 15 spelare var för få för att ha ett juniorlag i sektionen. Han avstod att skicka deltagaranmälan till förbundet.

På våren, fick en av mina bästa vänner kontakt med en annan förening, som höll till i vårt närområde. Jag, min kompis och en annan från vårt gamla lag började träna med dem. Konkurrensen i det laget var mycket hård, så det blev endast 1 match för mig, och det var en ”betydelselös” sådan. Tränarna i det laget fick inte någon information om mitt funktionshinder. Jag antar att anledningen till att jag inte fick spela fler än 1 match var att jag hade svårt med det visuella på planen. Dessutom så ”glömde jag bort” att berätta det för ledarna. I den åldern kan det kännas ”skämmigt” att berätta om sin problematik.

Inför säsongen -95 beslutade min förra förening att anmäla ett juniorlag som bestod av spelare som var födda 77-78. Dessutom fick några 76:or möjlighet att vara med och spela matcher. Den tränare som skulle ansvara för laget var min första tränare från ”Stjärnserie tiden”. Jag antog att detta skulle bli mycket roligt att åter få spela med mitt gamla lag. Faktum var att tränaren hade fått negativ uppfattning om mig från knatteåldern, han hade nog kännedom om min problematik, men nonchalerade det. Någon vecka före säsongstarten kontaktade han en av mina bästa kompisar och frågade honom om ”Kalle var något att satsa på”, som han nästan ordagrant uttryckte sig. Min kompis svarade med att påpeka att han inte skulle döma ut mig på förhand. När min kompis nämnde detta samtal för mig så minns jag att jag ändå kände att jag ville fortsätta med fotboll i den klubben. I början kände jag att det var kul att vara med i gruppen och delta i träningarna. När det visade sig att tränaren inte ville ge mig chansen att spela matcher, oavsett om jag gjorde mycket bra träningar så beslutade jag mig att hoppa av från laget. Detta hände någon gång på våren.

Istället tog jag kontakt med min tränare, som jag hade i den förra klubben och han välkomnade mig tillbaka till det laget. Han förklarade för mig att han inte kunde lova mig speltid, men tränade jag regelbundet och presterade bra på träningarna så skulle chansen att bli uttagen till matcher öka .Jag kände dock att jag inte hade någon lust att ”cykelpendla” ännu en säsong och därför beslutade jag mig för att sluta med fotbollen.

I år har jag återupptagit fotbollsspelandet. Jag spelar i ett lag med funktionshindrade. Jag står i mål för det yngsta laget och agerar lite som en extra tränare från min position. Vi spelar i en regionalserie där vi möts 2 gånger per år. Matcherna spelas på 7-mannaplaner.

Förhoppningsvis kommer jag spela många år med det laget, för fotboll är ju min största hobby i livet, både som åskådare och som aktiv.