Mamma berättar om lågaffektivt bemötande

Den enes bil är den andres kladdkaka (TB) 

När barnet är i kaos och det känns lite oklart exakt vad felet är tänker jag att det vore bra att ha en bil att ta sig en sväng med. Man samtalar så bra i bilen säger en vän till mig. Situationen är så vardaglig och avslappnad. Ingen kan gå därifrån och man behöver inte se varandra i ögonen och så där.  

Men vi har ingen bil. Och jag blir alltid så stressad i trafiken. Dessutom är barnet åksjukt och man samtalar rätt kasst när man mår illa och kräks. Förresten har jag inte ens körkort, så hela idén faller som ett korthus för min familj. Men själva konceptet känns ändå rätt och bra.  

Så när 12-åringen har en meltdown när jag inte är hemma och jag ett tag senare vill få en liten uppfattning om hur han mår och vad som egentligen hände översätter jag bilturen till någonting annat vardagligt och avslappnat.  

Vi bakar en kaka tillsammans. Vana rörelser, doft av smör och socker, choklad och vanilj, sysselsatta händer - en i det närmaste perfekt backdrop för oss att prata om jobbiga saker helt casual. Och så får man en kaka på köpet.  

Win-win.