Mamma berättar om överkänslighet och rutiner

Konsten att duscha (TB) 

I flera år har jag övat mitt barn med sensorisk hyperkänslighet och svårt att automatisera vardagsrutiner i duschandets ädla konst. 

I yttepyttesmå ministeg har vi erövrat bit för bit, hittat sätt att våga och tricks att ta till, skojat och busat för att minska stressen, minimerat kraven och maximerat förutsättningarna att lyckas, firat segrarna och struntat i motgångarna. Och de senaste månaderna har saker äntligen börjat falla på plats. Han har klarat sig nästan helt själv och det är en sådan seger för honom. Det är jobbigt att vara 12 och behöva mammas hjälp för någonting som ”alla andra” kan med självklarhet sedan länge. Operation Rent barn utan panik har helt enkelt börjat ge resultat. 

Och i dag var det dags för examensprovet. 

”Jag tänkte att du skulle duscha själv i dag” säger jag neutralt. ”Det är bara att gå in och börja, jag har lagt fram en handduk åt dig.” 

Han ser lite tveksam ut. 

”Just det, och så har jag satt upp en lista med lite duschinstruktioner också, bara så du inte undrar vad det är för lapp som hänger där.” 

Han himlar med ögonen och säger: 

”Jaha, den tänker jag INTE läsa. Jag behöver inga instruktioner.” 

”Nej, alltså det gör du som du vill. Din lillasyster gillade dem så jag tänker att de kan få hänga där.” 

Han går in i badrummet och jag hör duschen gå igång. Det dröjer en stund, sedan ropar han på mig. 

”Behövde du hjälp med något?” 

”Nej, jag tänkte mest bara tipsa dig om att det kunde vara bra att ta med hur MYCKET schampo man ska ha. Om man nu gör instruktioner.” 

Han häller schampo i handen (jag säger stopp eftersom jag gissar att det var det jag behövdes till) och han börjar schamponera sig, lätt grimaserande eftersom han avskyr lödder. 

”Jaha. Ja, det förstås. Jag ska tänka på det nästa gång jag skriver instruktioner som du INTE tänker läsa.” 

Han skrattar. Mitt fina barn skrattar med schampo i håret. 

Undrens tid är sannerligen inte förbi.