Starka känslor

Barn/unga med bipolärt syndrom reagerar ofta med irritation när något går dem emot - det kan även utvecklas till ett raseriutbrott. Barnet kanske blir tillsagd att göra något och kan då uppleva sig kränkt och reagera med trots och ilska. Under dåliga perioder kan barnet reta sig på "allt och alla" Ilskan visar sig vid tidig ålder, den är svår att stoppa och pågår länge, minst en halvtimme och slutar i att barnet blir helt utmattad.

Försök behålla ditt lugn
Vid riktigt dåligt uppförande och aggressivt beteende är det som vuxen viktigt att ha en strategi så att man kan behålla sitt lugn och hjälpa barnet på ett effektivt sätt. Det handlar om att man ska hjälpa barnet att undvika negativt beteende och berömma och uppmuntra positivt beteende.

Föräldrar och skolpersonal som söker råd och tips rörande hur man kan hantera aggressivitet och trots hos små barn kan på sidan mindrebrak.se hitta många konkreta förslag på vad man kan göra. Mycket av materialet finns i form av "Praktiska råd" och "Exempel" i pdf-dokument som enkelt kan skrivas ut i pappersform.

Aggressivitet hos barn med bipolär sjukdom

Ett barn väljer inte självt att bli upprört och förtvivlat, det är rimligare att säga att barnet drabbas av ett vredesutbrott. Barnet är inte ansvarigt för hur det känner sig och knappast för sina handlingar just då. Om du tänker på detta kan du undvika att själv bli arg och därmed är det lättare för dig att göra något annat än att hamna i en upptrappad konflikt med barnet.

Irritation
Den irritabilitet som barn med denna diagnos lider av innebär att de under sina sämre perioder har lätt för att reagera med aggressivitet eller i värsta fall med raseriutbrott när något irriterar dem. Vanliga källor till irritation är hinder av olika slag, såsom när något inte blir som de tänkt sig eller när det är något de vill men inte får. Tillsägelser och instruktioner kan också vara irriterande. Det behöver inte vara det barnet skall göra som irriterar utan det kan vara själva tillsägelsen. Känsliga barn kan ibland bli "kränkta" av sådant som de flesta inte alls reagerar negativt på. Om en förälder eller lärare t.ex. ber ett barn att hänga upp sin jacka, hämta matteboken, stänga av TV:n osv, uppfattar de flesta barn det som en normal vänlig förfrågan, men känsliga barn kan reagera med trots och aggressivitet. Barn med denna diagnos kan under en dålig period "reta sig på" allt möjligt, inte minst vissa personer, t ex en förälder eller en lärare. (I så gott som varje familj med tonåringar känner man igen reaktionen i dess mildare form; tonåringens irritation över sådant de hört en förälder säga "tusen gånger".)

Vad kan vi göra?
Oavsett vad nu denna irritabilitet kan bero på behöver vi hjälpa barnet. Barn med denna diagnos har svårigheter som gör det rimligt att i vissa avseenden ställa lägre krav på dem än på andra barn. Ett sätt är att inte i onödan utsätta barnet för sådant de har speciellt svårt för. Man kan behöva tänka igenom vanliga konfliktanledningar och ta ställning till om man kan rensa bort dem. Det kan gälla sådant som krav rörande ordningen i hemmet, bordsskick, klädsel, svordomar och liknande.

Om det är svårt att be barnet om något
Om barnet reagerar som om han fått en utskällning när man lugnt bett honom att göra något kan ens personliga uppträdande vara avgörande. Det kan löna sig att försöka kommunicera med barnet på ett mer neutralt, sakligt sätt. I första hand genom att man beter sig så fredligt man någonsin kan utan befallande tonfall. Undvik att höja rösten. Ge barnet tid; kräv inte omedelbar reaktion. Särskilt viktigt är att inte komma med överrumplande tillsägelser. Säg i stället till i förväg, t ex; "- Strax skall jag be dig om något". Detta kan vara svårt om man själv är provocerad, överväg då andra sätt.

Ibland kan det fungera att kommunicera i skrift eller med tecken i stället för att säga något. Om det gäller återkommande saker t ex att hänga upp kläder, göra läxan, borsta tänder, gå och lägga sig etc kan man vid ett lugnt tillfälle komma överens med barnet om regler och skriva ned dem. Vid behov kan man sedan påminna om regeln genom att till exempel peka på den. Det kan också vara bra att inte stanna kvar och övervaka att man blir åtlydd utan avlägsna sig i stället. Barnet har då lättare att foga sig utan förödmjukelse.

Barn som inte tål ett nej
Föräldrar kan tvingas välja mellan att låta barnet bestämma för att få lugn eller att säga nej och därmed utlösa bråk.

Ett sätt att hålla fred med barnet, utan att man för den skull går med på allt, har att göra med hur man beter sig när man går emot barnet. Om barnet begär något och man omedelbart med hög röst säger "Absolut inte!" är risken för en konflikt stor. Man har så att säga "blåst till strid" genom att bete sig så, och ett barn som "inte tål ett nej" går då reflexmässigt till motangrepp. Bättre är om man lugnt och lågmält t.ex. säger "Det där verkar kul, det borde du faktiskt få någon gång, kan du tänka dig att vänta till i morgon? Just nu vore det bra om du i stället kunde...." Själva formen för den vuxnes nej har stor betydelse, om det märks att den vuxne är arg "tänder" barnet och det blir bråk

Vredesutbrott
Ett vredesutbrott är aggressivt beteende. Det är provocerande för oss och utan att tänka reagerar vi med att gå till motattack, försöka ta kommandot och beordra barnet att lugna ner sig. Sannolikheten för att man skall klara av att hantera ett vredesutbrott blir större om man förbereder sig. Att improvisera i stundens hetta fungerar dåligt.

Om ett visst barn brukar få utbrott kan du vid något lugnt tillfälle förklara att du vet att han inte rår för det och att du skall hjälpa honom om det skulle gå galet någon gång. Du kan kanske också komma överens med honom om att han i sådana situationer får dra sig tillbaka till en lugn plats och stanna där tills upprördheten lagt sig.

Gå inte till motangrepp
Om skadegörelse eller ett slagsmål gått för långt kan det vara för sent. Mycket av det man kan företa sig då fungerar som stridshandlingar. Om man t ex försöker stoppa barnet med maktspråk som att ge order om att "sluta med det där!" är det stor risk för upptrappning. Har man inget annat val än att hålla fast barnet är upptrappningen redan igång. När man ser att barnet håller på att få ett utbrott måste man alltså reagera snabbt utan att det innebär en motattack.

Visa tydligt att du ser att barnet kommit i en hopplös situation
Visa så tydligt du kan att du ser att det har kört ihop sig för barnet. Närma dig försiktigt. Bete dig som du gör när ett spädbarn skriker för full hals. Trösta. Behåll ett dämpat röstläge och säg något i stil med: "Oj då det har blivit tokigt för dig" "Var inte ledsen!" "Jag ser att det är besvärligt för dig"

Visa tydligt att du vill hjälpa barnet och att du skall ordna så att allt blir bra
Exempel på lugnande försäkringar: "Jag tar hand om det här." "Jag hjälper dig." "Var inte ledsen, vi fixar det här tillsammans." "Vi ordnar det här." "Det är inte farligt, det kommer att gå bra."

Uppträd lugnt och bestämt
Det gäller att inge förtroende. Det skall synas på en att man inte oroar sig för det här utan vet att allt skall gå bra. Man skall alltså se så lugn ut man kan. Man kan säga att man tar hand om bekymren och att barnet inte behöver bekymra sig.

Avdramatisera skeendet
Om du själv lyckas hålla dig lugn och avstår från att argumentera eller ställa frågor om varför barnet blivit rasande etc. visar det att du inte lägger så stor vikt vid utbrottet, att du inte tycker att det är så märkvärdigt, vilket kan hjälpa barnet att lugna ner sig.

Vilket stöd kan den med bipolär sjukdom få?

Förutom att träffa en barnpsykiater så ingår det vanligtvis också i behandlingsplanen för barn med bipolär sjukdom att regelbundet träffa en psykoterapeut. Kognitiv beteendeterapi (KBT), och familjestödsgrupper är väsentliga delar av behandlingen av barn och ungdomar med bipolär sjukdom. En stödgrupp för barnet eller ungdomen som har sjukdomen kan i vissa fall också vara bra. Ett bra stöd kan man få genom att gå med i en patientförening. Där träffar man andra föräldrar med liknande erfarenheter och kan stödja och lära av varandra.