Råd från föräldrar till föräldrar

Råd och tips från egna och andras erfarenheter

När ungdomar med ADHD själva försöker beskriva hur de känner sig uttrycker många en känsla av inre oro, en otålighet och otillfredsställelse som de inte riktigt förstår eller kan påverka. Många har svårt att kontrollera sitt humör och säger att de har en ”kort stubin". Perioder då den unge känner sig ”nere”, uttråkad och otillfredsställd med sin vardag, växlar snabbt med perioder då han eller hon känner sig uppåt och klarar allt.

Andra unga med ADHD är mer passiva. De har svårt att företa sig saker, att organisera arbetsuppgifter eller dagliga rutiner. Saker blir bara inte gjorda. Ibland verkar de drömmande och ”tappar lätt tråden”.

En del ungdomar har kvar sitt impulsiva sätt och sin oförmåga att se konsekvenserna av sitt handlande och hamnar i situationer som de ångrar i efterhand. De kan slänga ur sig sårande ord men också göra allvarliga avsteg från sociala normer. Misslyckanden och tillkortakommanden leder hos många till osäkerhet, uppgivenhet och dåligt självförtroende.

Andra möter en oförstående omgivning med protester och aggressivitet och har svårt att acceptera omgivningens normer och krav. Det är större risk att ungdomar med ADHD får sociala problem och till och med hamnar i kriminalitet och missbruk, än andra ungdomar. De erfarenheter som tonåringen har med sig från sin tidigare uppväxt har troligen stor betydelse för en sådan utveckling. (Från boken ”kort om ADHD hos barn och vuxna”, Socialstyrelsen).

Kära förälder och ni andra som kämpar på med ”era” tonåringar. Att få bli mamma och pappa är ingen självklarhet. Det är en gåva, stark och obeskrivlig. Härligt men ack så ibland, ”förfärligt”. Även om barnen blir friska, sunda och välfungerande är det många gånger både stort och svårt. Om man dessutom får barn med handikapp av något slag kan föräldrauppgiften ibland kännas övermäktig. Men på något sätt tar man sig oftast igenom. För att lättare kunna hantera de olika situationer som kan uppstå med denna typ av funktionshinder i familjen tror jag det är jätte viktigt att vi med dessa erfarenheter delar med oss till varandra, så här kommer lite tips och råd från mig som jag hoppas kan vara till nytta för någon.

Till att börja med några övergripande saker som jag brukar försöka tänka på!
- Om någonting funkar – fortsätt med det!
- Om någonting inte funkar – prova något nytt!
- Om någonting inte är ”trasigt” – laga det ej!
- Vid motstånd – ”byt stil”

Var förberedd!

När du får bekräftat att ditt barn inte är precis som de flesta andra utan att det finns misstanke om eller diagnos på någon form av NPF så tjänar du mycket på att försöka sätta dig in i problematiken. Låna böcker, läs på ”nätet”, sök dig till andra föräldrar med erfarenhet av NPF, gå tex. med i föreningen Attention! (Intresseförening för barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder). Även om du tycker att du har kontroll över situationen just nu så tänk framåt: Vilka risker finns! Vad kan hända i skolan? Vilka risker finns i tonåren? i vuxenlivet? osv… Detta är en balansgång för det är ju inte meningen att man hela tiden ska gå runt och förvänta sig det värsta, men någonstans måste man ändå vara förberedd på vad som kan hända, vilka risker som finns osv och då blir man oftast inte lika orolig om man redan innan kollat upp vart man ska vända sig, vilken hjälp finns för olika situationer osv…

Även om det inte finns behov just nu, ta ändå en kontakt med tex BUP i förebyggande syfte, så du redan har ett namn, en kontakt om det plötsligt skulle behövas. Ju äldre ditt barn, tonåring sedan blir fortsätt att vara ”steget före”, hur fungerar socialtjänsten, beroendepsykiatrin, psykiatrin, kriminalvården…. Vad kan kommunen erbjuda för hjälpinsatser osv… Se till att du har namn och telefon nummer till olika personer. Naturligtvis underlättar det även att ha något stöd i privatlivet, har du ingen naturlig sådan stödjande kontakt i nätverket som du kan prata med, ringa mitt i natten om det så skulle behövas osv, så kan du även där ”arbeta” på det i tid även om det inte behövs just nu. Kanske söka avlastning/ kontakt stöd person/familj via socialtjänsten eller liknande. Många kommuner i dag erbjuder även FFT: funktionell familjeterapi, ett samarbete mellan socialtjänst och barn och ungdomspsykiatrin. Familjen kopplas då ihop med en familjeterapeut som man träffar under ca 15 tillfällen delvis i hemmet. Man kan få bra hjälp med bland annat kommunikation eller vad som kan vara svårt. På många håll erbjuds idag även föräldrakurser till barn med NPF. Oftast är det barn och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten som arrangerar dessa kurser. Ring och fråga vad som finns i din kommun.

Passa på att gå kurser med mera även om du inte upplever problemen vara så stora just nu. Gå i förebyggande syfte! När det kanske ”krisar” och tuffa perioder kommer kanske du inte har varken kraft, tid eller möjlighet att gå.

När tonåringen "vägrar" acceptera sitt funktionshinder eller prata om sina problem och konflikter uppstår

För det första, när det gäller att försöka prata med din tonåring om hans/hennes problem, välj dina ord, undvik laddade ord som tex. diagnos. Man kan i stället prata om svårighet att somna, koncentrationssvårigheter eller om stress. Ibland kan det vara svårt att prata om såna här saker som förälder, det är svårare att ta emot synpunkter från en förälder.. Man kan ju be någon annan i ens omgivning som har erfarenhet och kan prata om de här problemen att prata med tonåringen. Förklara tex. att alla människor har lite ADHD symtom ibland, det är egentligen inte så märkvärdigt. Viktigt att det aktuella barnet inte känner sig helt utpekad i familjen utan man kan förklara att vi alla har lite olika symtom inom familjen. Någon har häftigt humör , en annan har svårt att koncentrera sig, någon kanske är väldigt rastlös, någon har dyslexi osv…Oftast går det ändå bra och vi har oftast kontroll över oss själva och de situationer som vi hamnar i, men har man många olika symtom kan det bli svårare och om man ofta hamnar i problem av olika slag som man ej kan hantera på något bra sätt så är det ett tecken på att den egna kontrollen är för svag. Man behöver hjälp och stöd ”utifrån” tex. med medicinering för att ”jämna ut” och få lite mer balans i hjärnan. Då kan det även bli lättare att plocka fram de positiva sakerna med ADHD som självklart också finns. Välj rätt tillfälle och rätt plats att samtala! Prova dig fram…

Ta inte upp känsliga ämnen när du eller din tonåring är stressad och irriterad. Om det precis har hänt något tråkigt, någon konflikt eller liknande, vänta tills ni lugnat ner er. Oftast fungerar det bättre att prata mer i förebyggande syfte, kanske innan det har hänt något. I vår familj har vi provat olika varianter, ett tag hade vi ”familjeråd” i soffan på bestämda tider, då vi tog upp olika saker som fungerar eller inte fungerar. Oftast har det blivit att vi sätter oss i soffan i direkt anslutning till en händelse för att prata. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Under bilresor brukar det fungera bra att prata, det kanske beror på att man inte behöver titta på varandra och det är inget som stör. Över huvudtaget går det bättre att prata om jobbiga saker om man gör något tillsammans, som t ex bakar eller lagar mat Man får vara flexibel helt enkelt. Har på senare tid tyckt att det blir bättre samtal utanför hemmet, som tex. i bilen på väg någonstans, oftast om man skjutsar den aktuella tonåringen till något som han ser fram emot och är på bra humör, då kan man passa på att ta upp ” lite mer känsliga”, viktiga saker. Eller överraska med att bjuda på fika på stan eller nåt och då passa på att ”prata”. Man får ta det i små doser, de orkar oftast inte för långa sittningar. Man får prova vad som fungerar, ibland kanske det är bra att samla hela familjen, ibland bara mamma o tonåringen, ibland om det är möjligt båda föräldrarna osv.

Som sagt, om något fungerar, fortsätt med det. Om det inte fungerar prova något nytt. Jag har märkt att ofta när man i ett samtal möter starkt motstånd från sitt barn, tonåring och om man sedan” rannsakar” sig själv så kan man komma på att man kanske kunde sagt saker, gjort saker på ett annat sätt för att undvika det kraftiga motståndet. Min egen attityd till mitt barn och till situationen påverkar jätte mycket till hur samtalet blir. Ett annat tips när det gäller att prata med en tonåring med aktuell problematik som ”inte vill” se eller ”erkänna” problemen kan vara att först involvera kanske ett syskon som kanske har lättare att prata om saken och låta honom/henne ta del av någon film, bok eller liknande. Det kan då bli lättare för den aktuella tonåringen att faktiskt lyssna och ta till sig om han märker att brorsan eller syrran är intresserad. Det kan också vara bra om man vet någon tonåring, kanske kamrat eller så som har liknande problematik som kan försöka ”hjälpa till” och nå fram till den aktuella tonåringen. Ja, man får använda sin fantasi. ! Jag tror att man ändå ska ha som målsättning som förälder att på ett positivt lyfta fram diagnoser. Man skulle lika gärna vara allergiker, eller ha diabetes. Det är ingen skam att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning!

Det är viktigt att nå ut med information eftersom människor inte vet så mycket om NPF och därför reagerar som de gör. Jämför med en somatisk sjukdom som t ex diabetes och vilka begränsningar det kan innebära och på samma sätt innebär det ofta begränsningar om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Ibland kan det dessutom vara lättare att prata med sitt barn/sin tonåring efter ett ”misslyckande”, när något blev fel. Men man skulle ju känna sig hård om man sa till andra föräldrar :”nu får han/hon gör som han/hon vill och så tar vi det när det gått åt skogen”. Men ibland när man provat allt och inget fungerat så har det varit så att bara vänta tills det kraschat och då kan man komma med förslag som barnet/tonåringen accepterar. Ibland kan jag sakna någonstans där man kan ta in hela familjen för stöd, att någon hjälper mig som förälder att hålla taget. Det är annars lätt att tappa sitt eget.

Utveckla diskrepansen!

Det vill säga: Ställ frågor till din tonåring hur han skulle vilja ha det om typ 1 år eller 3 år eller 5 år….. Hur vill han att det ska se ut då ? Låt honom få drömma lite (så realistiskt som möjligt). Kanske ha klarat av grundskolan, eller gymnasiet, fixat körkort, skaffat tjej, egen lägenhet eller….. OK, så vill du att livet ska se ut, och hur ser det ut i dag? Kanske ej godkänt i vissa ämnen, ej fungerande relationer med kompisar, ”indraget körkortstillstånd……. Alltså är det skillnad på hur du vill ha det och hur du faktiskt har det! Då blir nästa fråga, hur ska du kunna få det där du önskar? Vad gör du i dag för att du ska nå dina mål? Finns det något mer du kan göra? Vad kan vi runt omkring bidra med? Vad tror du skolan kan göra ? osv… Att låta tonåringen själv hitta sina lösningar brukar oftast vara mer framgångsrikt än när jag som förälder/lärare står där med pekpinnen och talar om hur det ska vara Det är också oerhört viktigt att uppmuntra och stärka självkänslan. Om det nu bara är 1 av 10 saker som fungerar bra så är det viktigt att uppmuntra denna gång när något fungerar bra. Man skulle ju alltid kunna tjata och vara negativ men det är ju både trist och meningslöst. Det är bättre att uppmuntra och berömma det som är bra. Ibland är det också bra när någon utomstående reagerar på ens tonåring och ifrågasätter varför tonåringen inte kan göra en viss sak. För som förälder blir man ju lätt uppgiven och tror att tonåring inte klarar av en massa saker. Ibland är det inte oförmåga utan bara slöhet som gör att tonåringen inte gör vissa saker. Precis som för alla andra i samma ålder! Man måste se att tonåringen inte bara är en ”funktionsnedsättning” utan också så mycket mer. Det är också viktigt att påpeka att även om man har en funktionsnedsättning så har man både en egen vilja och man ansvarar för sina handlingar.

Husfrid

Undvik att ”tjata om allt”! Det är inte så lätt när man skulle kunna påpeka något var femte minut, men vem orkar ”tjata” hela tiden och vem orkar lyssna på tjatet? Spar dina krig helt enkelt. Samla ihop dagens ”klagomål” och sammanfatta dem vid ett tillfälle… vissa saker måste man förstås ta direkt, men fundera då först på hur du på bästa sätt ska kunna framföra din kritik så du minskar så mycket motstånd som möjligt. VIKTIGT!! Att hitta stunder av ”familjefrid”!! Inför tex. ”tjat förbud” vissa tider, lämpligt till middagen, att under den tiden familjen sitter och äter tillsammans så får man inte tjata eller prata problem och framföra klagomål osv. Gör vad du kan för att i alla fall en stund om dagen får vara fri från tjat. Viktigt för hela familjen. Ibland kan det vara svårt att samla hela familjen även om det är vår målsättning, speciellt när ungdomarna blivit större och är ute på olika håll. Ofta kan man som förälder få dåligt samvete för att man inte ”lyckas” samla ihop sin familj till kvällsmåltiderna som man vet är så viktigt. ”Sänk ribban” jämför dig inte med alla ”perfekta” familjer som ser ut att klara allt. I vår familj har vi tex. som mål att samla hela familjen varje fredags kväll till middag. Då anstränger vi oss lite extra, dukar fint och äter lite ”finare” mat. Detta fungerar förvånansvärt bra och är mycket uppskattat av samtliga, min man och jag är dessutom mycket noga med att inte ta upp klagomål och kritik vid denna ”heliga” stund. När man sänker ”ribban”, kraven så minskar frustrationen och det dåliga samvetet!. Man får som vanligt prova sig fram.

Matsituationer

När det gäller matsituationer för övrigt hos barn, tonåringar med ADHD så kan det för många vara mycket jobbiga situationer, av den anledningen kan det också vara svårt att ha som mål och försöka ”tvinga” fram att hela familjen ska äta varje måltid tillsammans. Speciellt mornarna, frukostsituationerna kan vara väldigt känsliga. För att minska onödigt tjafs och en dålig start på dagen, låt din tonåring äta sin fil i vardagsrummet eller någon annanstans. Att sitta nära någon och höra ”smack” ljud och annat kan göra en tonåring med ADHD ”tokig”. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Detta kan man även behöva prata med skolpersonalen om. Kanske ”fixar” inte ditt barn/tonåring att sitta gemensamt med hela klassen och äta, han kanske inte ens fixar att äta all mat som serveras. Det behöver inte betyda att han är upprorisk, oförskämd och bortskämd utan att han faktiskt lider av ett handikapp. Vissa ljud och smaker kan förstärkas och upplevas som ”outhärdliga”.

Att hantera utbrott/aggressivitet! "Rädda situationen för att bevara relationen"

Det är något jag ofta tänker på, när konfliktsituationer uppstår. Vad är viktigast, relationen till min tonåring eller att jag ”vinner” en strid? Ofta får man försöka ”rulla med motståndet” och försöka undvika att själv ”gå igång” och tappa kontrollen, för då kan det hela sluta hur som helst, vilket det också gör ibland, då vi trots vårt föräldraskap är mänskliga varelser som inte alltid orkar eller har förmåga att göra allting rätt. Men, vår målsättning är förhoppningsvis att hantera situationerna så bra som möjligt och framförallt att försöka hantera dem bättre och bättre. Så vad kan man göra? Försök att lära dig upptäcka utbrottstecken i tid, efter ett antal år i samma hus vet man oftast vilka situationer och känslotillstånd som är mest riskfyllda. Om din tonåring är irriterad, har sovit dåligt eller liknande så är tipset att undvika känsliga ämnen, eller ge kritik , tillsägelser osv., även om han inte bäddar eller tar undan frukosten osv. Låt det vara, tänka på husfriden och din egen hälsa. Men självklart, ta upp det senare när han kanske kommit hem från skolan och är på bättre humör. Som sagt det är ju alltid en balans gång, han ska ju inte få bete sig hur som helst samtidigt som man ibland måste prioritera, vad är viktigast just nu för hela familjen. Speciellt starten på dagen är ju viktig för alla!

Påminnelsekort! Att skriva små påminnelse kort till sig själv och sina familjemedlemmar kan fungera bra för en del. Man kan tex. skriva olika typ av ”Stopp och tänk ”kort. Som man kan plasta in och ha i fickan, plånboken tex.:   STOPP OCH TÄNK! Vad har jag lust att göra? Vad får det för konsekvenser? Vad skulle vara rätt att göra?

Eller…….

OBEHAGLIG KÄNSLA…… Vad är problemet? Vad vill jag? Vilka alternativ har jag? Vilken är min plan? Hur gick det?

Man kan även skriva ner på ett kort de värsta saker som hänt mig när jag blivit arg och tappat kontrollen. När jag nästa gång riskerar att bli riktigt arg kan jag (om jag hinner stanna upp) ta fram kortet, eller tänka på vad som står där för att påminna mig om att lugna ner mig.

Avslappning! Alla människor behöver nog träna på att slappna av och varva ner, men det är kanske särskilt viktigt för ”arga” personer som har mycket känslor, stress och rastlöshet i kroppen. Tips kan vara att köpa en avslappnings CD att ligga ner och lyssna på, olika form av muskelavslappningsövningar, att djupandas några gånger brukar fungera bra för många, hjälper mot både smärta och aggressivitet. Att visualisera sig bort till en skön plats i bekväm ställning och kanske lyssna in vågornas ljud eller något annat som man upplever som avstressande.

Om någon av föräldrarna inte accepterar att barnet har en funktionsnedsättning

Ett stort problem kan vara om en av föräldrarna inte accepterar barnets diagnos och behandling. Om t ex barnet bor varannan vecka hos föräldrarna och den ene inte accepterar diagnosen, då kan det bli jätteproblem för barnet. Vem skyddar barnet i den situationen? Det borde vara samhället som på något sätt går in och ställer krav på föräldrarna, att de går föräldrautbildningar, kommer till gemensamma samtal som gagnar barnets mående. Eftersom det ofta är papporna som har svårt att acceptera så måste det kanske till något speciellt stöd , det måste finnas någon ”nyckel” som kan få dessa pappor att se hur deras barn mår. Om pappan själv har en diagnos så är det ju förstås svårare att se problemen. Kanske de ska träffa pappor i samma situation? Om man själv har en diagnos då ser man ju inte att det är något som är fel på ens barn och varför ska man då träffa andra!? Det är oerhört viktigt hur man från vården lägger fram situationen för föräldrarna vid en träff. Men om papporna fortfarande inte vill acceptera situationen är det svårt för vården att agera. Man kan ju egentligen jämföra med t ex diabetes, om ett barn lider av det och behöver medicinering. Hur gör man då inom vården? Man kan ju ofta faktiskt se en klar skillnad om man medicinerar eller inte. Vad man kan hoppas på är bättre material utifrån verkligheten som konkret kan visa på vad som händer med eller utan behandling. T ex intervju med några pappor som berättar om sina svårigheter att acceptera och hur man ändrat sig. Jag kan berätta att när min son fick sin diagnos och vi erbjöds medicin var jag mycket skeptisk och sa nej. Vi fick information om den forskning som fanns på området om medicinering och uppmanades att gå hem och fundera. Jag började då tänka att jag ju inte kan förvägra min son att få medicin! Jag måste ju testa, det går ju alltid att sluta om det inte känns bra. Idag skulle jag aldrig sluta med medicineringen ! Det är viktigt för föräldrar som är tveksamma att förstå att det alltid går att pröva medicinering en tid för att sen bestämma ,efter t ex en månad. När det gäller att få papporna att acceptera sitt barns funktionshinder så kanske det är så att vi som mammor komplicerar det hela. Man behöver kanske inte prat om det i termer av symtom utan att det bara är ett jobbigt beteende som man upplever att barnet har. T ex att det aldrig vill gå och lägga sig, men om man provar olika sätt att påverka så kanske det räcker för stunden. Ibland har jag tänkt att det kanske är väldigt svårt för männen att acceptera. Jag kan se på min egen man , han bär på en större förtvivlan än jag över vår situation. Det handlar kanske inte alltid om att acceptera, kanske att de har mindre ork för jobbiga situationer. Det kanske också är kopplat till en tro på sin egen förmåga att reda ut saker ,att se möjligheter. Det här behöver ju inte alltid gälla bara pappor Det kan ju bli väldigt förvirrat för barnet/tonåringen om föräldrarna har olika syn på behandling och medicinering. Jag tror att coachning vore jättebra, om det fanns volontärföräldrar, där man får träffa dem som redan gått igenom svårigheter och hittat lösningar. Det är viktigt att ha en annan förälder att prata med och inte bara med läkare och vårdpersonal. Det är svårt att från vårdens håll att rekommendera personer som man kan prata med för man vet ju inte alltid hur deras situation är för tillfället. Och vi har dessutom tystnadsplikt. Däremot kan vi uppmuntra till kontakt med någon förening, t e x Attention som kanske kan hänvisa till någon som de känner till. Det här är ju speciellt vikt när man som förälder just fått en diagnos på sitt barn , man är skör och orolig. Då skulle det vara jättebra om det fanns någon ”föräldrabank” som man kunde vända sig till. Det skulle finnas pappagrupper där man kunde få prata med enbart män. Intresset och engagemanget blir större. Jag vet det för jag var med när Föreningen Autism ordnade en sån och den finns fortfarande kvar. Attention kunde hjälpa till med rekryteringen. Se till att man som förälder blir kontaktad av någon efter att utredningen är över. Ett annat område är skolan, vi föräldrar är för dåliga på att lägga oss i. Det behövs mer upplysning om vilket stöd en barn med funktionsnedsättning har rätt till. Skolan ska ju anpassas efter barnens behov. Elevrådskonferens och kuratorsstöd är möjliga vägar att gå.