Olika typer av tics
Enkla och komplexa tics
Vanligt är att man skiljer mellan enkla och komplexa tics. Uttrycket enkla tics har inget att göra med att de är enkla för den som har dem. Enkla tics betyder att de är enkla att avgränsa. Enkla rörelse-tics omfattar en kroppsdel i taget, t ex huvudryckning eller ögonblinkning. Enkla ljudliga tics utgörs av kortvariga ljud eller läten, t ex hostning eller rop. En lista över enkla och komplexa tics finns nedan. Det kan med en gång sägas att avgränsningen mellan enkla och komplexa tics ibland kan vara svår. Olika forskare kan i sina uppställningar placera ett och samma tic i olika kategorier. Viktigare än vad ett tic kallas är ofta att veta att det handlar om ett tic och inte något som personen gör helt viljemässigt, t ex för att provocera. Exempel på enkla och komplexa kroppsliga respektive ljudliga tics:
Enkla kroppsliga tics
Ögonen – blinkningar, snabba rörelser i sid- eller höjdled, rullar med ögonen, spärrar upp ögonen, ser förvånad ut.
Näsan, munnen, tungrörelse, grimaser – rynkar på näsan, biter sig i tungan, tuggar på läpparna, slickar sig om munnen, spärrar upp näsborrarna (som för att lukta), räcker ut tungan
Huvudet, axlarna – vidrör kinden med axeln, vrider upp kinden, kastar huvudet bakåt, rycker på axlarna
Armar, händer – flaxar med armarna, nagelbitning, knäpper med lederna, rör handen som för att vidröra något, skriver samma ord om och om igen, gnider eller tuggar på pennan medan man skriver
Ben, fötter – sparkar, böjer på knät, ett steg fram - ett tillbaka, hoppar till
Mage, bäcken – spänner magmusklerna, drar in magen
Komplexa kroppsliga tics
Vidrör föremål, räknar föremål så att det går jämnt upp, rörelser som följer förekommer i en viss situation (t ex att rycka till när någon öppnar en dörr), luktar på föremål, obscena gester, härmar andra
Enkla ljudtics
Hostar, harklar sig, sniffar, visslar, fågelljud, hundskall
Komplexa ljudtics
Ord av olika slag, fula ord eller fraser, upperpar andras tal, ändrar volym eller tonhöjd under tal.
Komplexa kroppsliga tics
Omfattar mer än en muskelgrupp, t ex att vidröra föremål. Man kan dela in komplexa motoriska tics i två typer.
- Den ena typen innehåller serier av enkla tics som kopplas ihop på ett stereotypt sätt men uppenbart meningslöst sätt. Det kan t ex vara att vidröra magen med cirkulära rörelser och sedan sträcka på halsen.
- Den andra typen innehåller samordnade rörelser som förefaller ha en mening. Det kan t ex vara att gå längs kanten på en trappa och sedan hoppa till vid näst översta trappsteget. Dessa komplexa tics ser för en betraktare ut att vara avsiktliga.
- Kopropraxi är en typ av komplexa kroppsliga tics som kan vara besvärliga. Med kopropraxi menas att man gör obscena gester, det vanligaste exemplet är att "visa fingret", dvs att hålla upp sitt ena långfinger. Vissa av dessa gester är kulturbundna och kan därför leda till konflikter i vissa sammanhang men inte andra.
Exempelvis kan det vara stor skillnad mellan att "visa fingret" (knyta näven och sedan sträcka ut långfingret) inför ett tonårsgäng en sen lördagskväll jämfört med att visa det vid ett studiebesök på ett ålderdomshem (tips: vi avråder rent allmänt från den typ av beteenden som "visa fingret" är ett exempel på). Rörelser som innebär att man vidrör sina egna eller nå gon annans könsorgan väcker förmodligen stor negativ uppmärksamhet i de flesta sammanhang. Vissa komplexa motoriska tics kan innebära att personen skadar sig själv. Det kan röra sig om att dunka huvudet i bänklocket i skolan, peta i sår, bita på sina läppar eller vrida tills det knäpper högt i olika kroppsleder.
- Ekopraxi är en annan typ av komplexa kroppsliga tics. Med detta menas att ofrivilligt imitera andras rörelser, något som för omgivningen kan te sig mycket bisarrt eller skapa irritation om det görs tydligt.
Komplexa ljudtics
Består av ord eller till och med fraser som kan ha meningsinnehåll. En typ av komplexa tics yttrar sig som koprolali, dvs svordomar eller fula ord. Koprolali är annorlunda än vanliga svordomar eller tillmälen i och med att de förekommer utanför ett rimligt sammanhang. Jämför meningen "Den läraren, jävlar!, har jag, skit!, haft i samhällskunskap" med "Den jävla skitläraren har jag haft i samhällskunskap!". Den första meningen kan ses som ett exempel på koprolali och den andra som ett, om än något grovhugget, uttryck för vanligt missnöje. Svordomarna eller de fula orden sägs alltså vid koprolali på "fel" ställe och ofta med annat tonläge.
Modern forskning visar på att det är mellan 15 och 60 % av alla med Tourette syndrom som någon gång drabbas av koprolali-tics. Det här verkar vara kulturberoende. Det är t ex fler i Sverige än i Japan som berättar om koprolali-tics. De flesta som har komplexa ljudtics säger andra ord, t ex "arg", "konstig", "ask" eller "liksom". Det händer också att man då försöker dölja sina tics genom att låtsas som att man sagt fel ord eller vänder på ordföljden i en mening så att tic-ordet passar in.
Andra komplexa ljudtics som förekommer är ekolali, att härma ljud eller ord som man hör och palilali, att upprepa sina egna ljud eller ord. När det gäller komplexa tics så kan ibland avgränsningen mot tvångsbeteenden vara mycket svår att göra. Tvångsbeteenden förekommer ganska ofta samtidigt med tics och Tourette syndrom och längre fram i texten beskrivs detta närmare.
Snabba och långsamma tics
Ibland förekommer beskrivningar där man skiljer mellan så kallade kloniska och dystoniska tics.
- Med kloniska tics menas snabba, ryckande rörelser - alltså "vanliga" motoriska tics.
- Med dystoniska tics menas långsamma, mer utdragna rörelser, och ibland till och med låsningar. Dessa kan förstås också vara enkla eller komplexa.
Exempel på rörelser kan vara att långsamt vrida kroppen åt ena hållet, gnida tänderna mot varandra eller hålla kvar en kroppsställning orimligt lång tid. Dystoniska tics kan komma en och en eller tillsammans med snabba tics.
"Sensoriska tics" och förkänningar
En forskargrupp framförde för länge sedan en idé om att det finns så kallade sensoriska tics. Dessa tics skulle skilja sig från andra genom att de föregås av återkommande, kroppsliga förnimmelser som leder till en typ av viljemässig rörelse eller läte för att neutralisera förnimmelsen. Detta skulle ungefär kunna liknas vid den känsla av stelhet som föregår att man sträcker på kroppen lite då och då när man tittar på TV eller kör bil. I undersökningar har man dock hittat ett mycket litet antal personer vars tics kan passa in på beskrivningen av sensoriska tics. Även om begreppet sensoriska tics numera inte förefaller bidra med något värdefullt så utgör det dock ett led i en rad viktiga iakttagelser. Många som har tics beskriver att de upplever känslor av kroppsligt obehag eller "måste"-känslor före rörelserna eller lätena. Detta beskrevs vetenskapligt redan i början av 1900-talet och har också beskrivits i självbiografier av personer som själva har Tourette syndrom.
Studier har visat att de förnimmelser som föregår rörelsen eller lätet grovt kan delas in i kroppsliga och psykiska sensationer. De kroppsliga omfattar t ex spänningar, kittlingar eller kliande medan de psykiska handlar om impulser som beskrivs som "måste"-känslor eller förväntan om att det skall kännas bra efter att ticet har utförts. Resultaten från undersökningar visar att över 90% av personer med Tourette syndrom beskriver ticsen som reaktioner på förförnimmelser eller förkänningar (engelska: 'premonitory urges' eller 'premonitory experiences'). Personerna i undersökningen påminde sig också att dessa förnimmelser hade blivit tydligare med tiden. Förnimmelser kan förekomma från något ögonblick till kanske timmar före ticet eller en ticsekvens. Ett exempel kan vara en ögonblinkning där personen får en förnimmelse av att det känns "kallt" i ögat vilket leder till att han eller hon därför blinkar i stort sett reflexmässigt för att bli av med denna känsla. Detta jämfört med en skolpojke som under en eftermiddag i skolan sitter stilla och arbetar med olika uppgifter men mot slutet av dagen får allt tätare och kraftigare impulser att avge olika läten och till slut inte orkar kämpa emot längre utan "bara måste" ge vokala ljud ifrån sig. Vid första påseendet kan det nu verka som om personens tics är avsiktliga eller frivilliga. Han eller hon kan ju viljemässigt hålla tillbaka ticsen - åtminstone under kortare perioder.
Detta kan vara både obegripligt och irriterande för omgivningen. En förälder kan irritera sig på sin dotters harklings- och skriktics ännu mer därför att hon dagen före kunde hålla emot ticsimpulserna bättre. Som utomstående kan det vara lätt att glömma att förutsättningarna för självkontroll av ticsen kan ändras från en dag till en annan, till och med från ena timmen till den andra. Tidigare förekom det att forskare starkt betonade frivilligheten och symboliken hos ticsen och sambandet mellan förkänning och tics uttrycktes i termer av drifter och omedvetna känslor. Detta ledde dock helt fel eftersom orsaken till Tourette syndrom då ansågs vara helt psykologisk. Försök gjordes att förklara och förstå Tourette syndrom utifrån psykoanalytisk psykologi – vilket var i stort sett fruktlöst skall väl tilläggas. Snarare ledde detta förståelsen kring Tourette syndrom in i en återvändsgränd där den befann sig mellan början av 1900-talet fram till 1960-talet. Det psykologin kan bidra med när det gäller ticsen är istället det som handlar om hur ticsen kan förknippas med olika situationer och hur man kan lära sig olika färdigheter för självkontroll av tics och hur tics kan variera med stressfaktorer och krav i vissa situationer.
Medvetenhet om tics
Det finns resultat som visar att detta med sambandet mellan förkänningar/impulser och rörelser/läten inte är så enkelt och lätt att förstå. Dessa pekar mot att en ganska stor del av personer med Tourette syndrom inte är medvetna om många av sina tics. Detta är också en vanlig klinisk iakttagelse. Barn kan t ex förneka tics som både föräldrar och behandlare tydligt sett en stund tidigare. Det förekommer också att man vid intervjuer med barn och föräldrar frågar om någon annan i familjen har tics och svaret blir nej. Detta trots att behandlaren tydligt ser att den ena föräldern har tics under samtalet. Detta kan förstås ha flera förklaringar. En enkel förklaring är att vi är många som har vanor. Dessa är nära förknippade med oss som personer och vi eller våra anhöriga lägger inte märke till dem förrän någon utomstående påpekar eller noggrant frågar ut oss. Såvida inte man själv eller någon annan lider av ticsen så är väl allt i sin ordning.
Det är heller inte ovanligt att föräldrar till barn som nyligen fått diagnosen Tourette syndrom vid uppföljande besök på kliniken har kommit ihåg att de själva har haft eller har tics ibland eller att andra släktingar har tics. Förnekande kan också ingå i en mera sammansatt problembild. Föräldrar till barn med Tourette syndrom beskriver emellanåt hur deras barn förnekar inte endast tics utan också vredesutbrott eller händelseförlopp där alla andra är överens utom barnet som har Tourette syndrom. Det förefaller inte finnas stöd för att all omedvetenhet om tics skulle kunna förklaras av avsiktligt förnekande. Omedvetenheten kvarstår som ett fenomen i sig, dvs vissa har helt enkelt inte medveten kännedom om alla sina beteenden. Detta är en självklarhet och gäller alla människor, oavsett om de har Tourette syndrom eller inte.
De flesta människor tycker förmodligen att de beteenden som för personen med Tourette är omedvetna borde vara medvetna för honom eller henne precis som för alla andra. Vissa personer kanske helt enkelt inte kan reagera avsiktligt på förkänningar oavsett vilken typ de nu än är av. Räckvidden för en förklaringsmodell för tics utifrån förkänningar som individen avsiktligt reagerar på är därför begränsad. Däremot är det naturligtvis fortfarande möjligt att påstå att impulser utan personens kontroll styr ticsen och andra problembeteenden.