Mamma berättar om stressituation

Ensam med barnen och sjuk (TB) 

Jag är ensam hemma med barnen några dagar. Och med jordens sämsta tajming har jag blivit genomförkyld, småfebrig och tappat rösten nästan helt. Minst sagt obra, när man som jag förlitar sig på ord, ord och åter ord för att varje morgon lirka iväg kidsen till skolan på något vis. 

Det brukar gå ganska bra för det mesta. Numera. 

De kommer i tid (nåja) och har kläder på kropparna (jajamän) och frukost (typ) i magarna. Oftast sker inga större katastrofer. 

Det har tagit lång tid och många anpassningar att komma dit och ärligt talat är det något jag är rätt stolt över, men det törs man inte säga högt, för då tittar vanligt folk på en som om man uttryckt stolthet över att man som förtiotreåring klarar av att knyta skorna alldeles själv. Men i min värld är man faktiskt nästan överjordiskt bra om man lyckas avstyra emotionella jordskred och tornados så ofta som jag gör. 

Men det är ju förstås när jag inte är sjuk och när vi är två föräldrar hemma som hjälps åt. 

I går grät jag när sista barnet lämnat hemmet. Jag gjorde mitt bästa på morgonen, men mitt bästa var inte så bra just i går. Så jag grät. Rätt mycket. Ingen stilla tår som vackert rann nedför min feberbleka kind utan orkeslöst, uppgivet storbölande. 

Sedan slutade jag. Någon måtta får det ändå vara.  De kom ju i väg. Det ska nog bli produktiva världsmedborgare av dem trots allt. Om det nu är något att sträva efter. 

En vän till mig har ett talesätt ”Lite krokigt är också rakt” och jag tycker att det beskriver livet rätt bra, som jag upplever det. I teorin är det raka linjer med tydliga mål och mätbara framgångar. Men i verkligheten är det inte linjärt alls utan en enda röra. Min röra. Vår röra. 

Jag funderade lite över vad jag skulle gjort om jag hade varit min egen mamma just nu. Då hade jag strukit mig stilla över håret och sagt: 

”Du behöver vila. En enda dag gör väl ingenting?” 

Så med en vardag kvar valde jag att curla mig själv. Man får faktiskt det. Eller, det får man ju rent krasst inte, i alla fall inte på det här sättet, för hur skulle det se ut? Men jag orkade inte. Case closed. Och hostade inte barnen lite ändå? Jo, helt klart, om man lyssnar noga. 

Så den här veckan kom helgen tidigt och det blev sovmorgon och Netflix- och glassdag i dag. Kanske beställer vi pizza. Aja baja ropar samhällssamvetet. Men jag känner ända in i själen att det är rätt, för mig och oss just nu. Kanske lyckas jag dessutom lära dem något viktigt: 

Att det är okej att sätta sig själv först ibland, att man inte alltid måste vara duktig och att lite krokigt också är rakt.